Arbete, kärlekoch politik
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Offentlig självutlämning lider svensk litteratur ingen brist på, men dagböcker skrivna av arbetarkvinnor finns det inte många av.
Maja Ekelöf med sin "Rapport från en skurhink" är ett av de få undantagen, nyligen bortgångna Rut Berggren från nordahlarnas Hörnefors, strax söder om Umeå, ett annat.
Men Rut Berggren var förstås ingen typisk arbetarkvinna. Hon kunde titulera sig både fil dr och författare. Men vägen dit var livets hårda skola och alls ingen spikrak akademisk karriär.
Inledde sina högre studier gjorde hon först som 55-åring och när hon disputerade 1987 på en avhandling om Kata Dalström - hennes stora idol - hade hon redan med god marginal kvalat in som folkpensionär.
Sen hann hon med både en biografi över samma Kata och en bok om svensk bergshantering. Men det var först som dagboksförfattare med de två volymerna "Erikas dagbok" (2001) och "Tänk att det är år 2000" (2005) hon blev ett namn för den större publiken.
I dem får vi följa henne, lätt förklädd, som piga, ensam småbarnsmor och lokalredaktör genom passioner och besvikelser, i helg och vardag. På köpet får vi en berättelse om folkhemsbygge och svenskt 1900-tal där det privata hela tiden vävs ihop med bildningskamp och politik.
Inköp och priser bokförs lika noggrant som resor och bemärkelsedagar, utan att den större världen någonsin därför glöms bort. Måltider får det att vattnas i munnen, hänga tvätt i bra torkväder blir nästan sensuellt i hennes version.
Att hon trivs bäst på barrikaderna gör hon ingen hemlighet av. Dagens socialdemokrati hade hon inte mycket till övers för, men Västerbottens Folkblad håller hon troget fast vid. Husorganet. Vid sidan av DN. Och trotskisternas Internationalen. Och i åratal efteråt grämer det henne att ha missat avtäckningen av mäster Palm-statyn utanför LO-borgen i Stockholm för att hon gick i ett vpk-tåg istället.
Ibland glimmar det till av självironi. Som den 16 april 1993: "Jag gjorde något radikalt, struntade i att städa".
Ålderskrämpor och annat kastar bittra skuggor över de sista åren. Eviga hushållsbestyr inkräktar på författeriet, nonchalanta förläggare, slarviga recensenter och oförstående anhöriga utgör ständiga moln på himlen.
Själv höll Rut ordning på det mesta. Försummade inga årsdagar, vare sig det handlar om tyskarnas överfall på Norge 1940, mordet på Palme eller hennes egen ankomst till Hörnefors den 1 september 1954.
Ännu efter ett drygt halvsekel i Västerbotten fortsatte hembygdens klockor att ljuda inom henne. Helgmålsringningen hemma i Forsbacka ville hon inte missa även om hon måste höra den i telefon.
Arbete, kärlek och politik. Så kunde ett kvinnoliv inom arbetarklassen te sig under vårt nyss tilländalupna nittonhundratal. Den påminnelsen kan vi, senare generationer, tacka Rut Berggren för. En gång hade hon faktiskt så när bränt dessa dagböcker. Det var, med en för henne typisk exakthet, den 16 augusti 1967 och hon var 49 år.
Som tur var kom hon på bättre tankar. I annat fall hade svensk litteratur varit ett unikt dokument fattigare.