I en undersökning av Aftonbladet (2015-04-03) framgår att 49 procent av svenska folket kan vara för ett förbud mot tiggeri. Opinionsundersökningen ger såklart bara en förenklad bild av åsiktsläget. Men på grund av hur förslaget på ett tiggeriförbud gestaltats i debatten, finns anledning till allvarlig eftertanke.
Vad skulle ett förbud mot att tigga egentligen innebära?
Tiggeri karaktäriseras objektivt sett av att en person ber någon annan om egendom, vanligtvis pengar. Det handlar alltså om alltifrån den påstridiga kompisen, som envisas med att be om cigaretter på efterfesten, till frälsningssoldaten på torget och Röda Korsets bössförsedda volontärer.
Tiggeri är med andra ord ett utbrett beteende som de flesta av oss ägnar sig åt då och då. Och lyckligtvis oftast inte för att vi är tvungna att göra det för att överleva.
Det förbud som diskuterats riktar sig dock inte mot alla former av tiggeri, utan bara de fall då tiggaren är en rumänsk rom. Och det är här det blir obehagligt.
En sådan lagstiftning skulle alltså antingen direkt eller indirekt avgränsas av tiggarens etnicitet. Förbudet skulle nästan uteslutande drabba rumänska romer, på ett sätt som slår deras försörjningsmöjligheter i spillror.
Föreställ dig en sådan tillvaro. Du är dömd till fattigdom på grund av din etnicitet, men du förbjuds dessutom att göra det enda du kan göra för att klara livhanken. En rasistisk dubbelbestraffning.
Vissa debattörer är särskilt tydliga med att avsikten med ett tiggeriförbud faktiskt är att tvinga bort de rumänska romerna från de svenska gatorna. Senast i raden var Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar (Aftonbladet 2015-04-01). Väl ute ur Sverige är romerna själva ansvariga för att ta strid för sina rättigheter, menar Kadhammar dessutom. Rättigheter som han bevisligen själv tycker kan inskränkas här i Sverige. Och han är tyvärr inte ensam.
I andra länder hade vi kallat det ren och ogenerad rasism. Men det krävs inte särskilt mycket mod för att kritisera andra stater på distans. Desto mer kurage fordras för att upprätthålla grundläggande mänskliga värden på hemmaplan. I synnerhet när dessa värden ställs inför sociala prövningar.
Det uppskruvade tonläget mot de romska tiggarna får konsekvenser. Den brottslighet som främst har samband med tiggeriet är riktad mot just tiggarna. Det senaste året har flera tältläger utsatts för mordbränder och tiggare misshandlas på öppen gata. Tidningsrubrikerna som skildrar dessa händelser är som tagna från 30-talet. Man får ont i magen.
Spridandet av rasistiska myter, smädelser och krav på förbud befäster bilden av att de rumänska romerna är allmänt villebråd, en ohyra som måste städas bort. Dessa attityder påverkar människors handlingar och till slut tar någon saken i egna händer.
Att förbjuda tiggeri är knappast förenligt med grundläggande mänskliga rättigheter. I en amerikansk delstat hävdes ett sådant förbud med hänvisning till yttrandefriheten. Men även rätten till fri rörlighet, frihet från diskriminering, integritet, liv och hälsa är oförenliga med ett tiggeriförbud.
Om vi inte klarar av att upprätthålla mänskliga rättigheter, utan hemfaller åt en i grunden diskriminerande lagstiftning - är vi då verkligen bättre än det Rumänien som våra romska bröder och systrar har flytt ifrån?