Är kommunist- kryptoniten farlig?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om detta har jag många synpunkter. Lite för många, tycker en del. Och lite odiplomatiskt uttryckt tycker andra.
Men ibland är det nyttigt att tänka i andra banor. Låt oss därför vända på alla tidigare resonemang och istället försöka hitta fördelar med ett intimt samarbete mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet.
För det första. Det är bra att väljarna får ett tydligt alternativ att ta ställning till. Valet 2010 får svenska folket välja Alliansen eller de rödgröna. Allt tyder på att det kan bli en mycket jämn match, och vi vet sedan tidigare att medborgarnas engagemang ökar när valmöjligheterna är klara och tillspetsade.
Om de tre partier som ändå är tänkta att ta över efter Alliansen ställer upp tillsammans blir det en effektiv medicin mot alla misstankar om ett tjyv- och rackarspel efter valet.
För det andra. Ingen kan säga annat än att vänsterpartiet försökt att göra sig salongsfähigt. Inte lika bestämt som miljöpartiet, men ändå. Och de ställde upp på svåra beslut under saneringsperioden. De visade att de kan ta ansvar om de verkligen försöker.
Det är inte orimligt att partiet därför får chansen att fortsätta utvecklas mot det bättre. Om de nu verkligen menar allvar bör de få en möjlighet att pröva på hur det är att vara med och styra ett land och inte bara behandlas som röstboskap. Även före detta kommunister, eller vad de nu är, bör behandlas med respekt.
För det tredje. Om vänsterpartiet kan etablera sig som ett slags socialdemokratiskt parti, fast med lite mer fantasi när det gäller att göra av med skattebetalarnas pengar, kan det leda fram till att vi får en lite annorlunda utformning av partisystemet.
Vi får ett vänstersocialistiskt parti och ett "vanligt" socialdemokratiskt parti som täcker in ett större spektrum av väljare. Det öppnas möjlighet för alla inom (s) som är missnöjda med sitt partis pragmatiska mittenorientering att bli verksamma inom ett "riktigt" socialistiskt parti. Och de vanliga gråsossarna får ha sitt parti ifred för vänsteristiska äventyrligheter.
För det fjärde. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är antagligen, vid sidan om Göran Hägglund, den partiledare som har mest utvecklingspotential. De andra har peakat, men Ohly har chans att växa fram som en folklig politiker med glimten i ögat.
För det femte. Det finns flera politiska frågor där vänsterpartiet har en positiv profil. Exempelvis så är insikten djup om att allas vår vilja till arbete är grunden för välfärden. Partiet har också en tydlig linje när det gäller utbildningens betydelse, både för individer och för Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi.
Kanske kan vi också hoppas att möjligheten till reellt inflytande i en regering filar bort partiets symbolpolitik - till förmån för långsiktigt välståndsskapande.
Således. Om vi verkligen anstränger oss kan vi hävda att vänsterpartiet inte behöver vara så farligt egentligen. Det behöver inte vara en säck kommuniskryptonit som tar musten ur socialdemokratin. Om det är så, då återstår bara en enda liten uppgift. Nämligen att övertyga väljarna om samma sak.