Typograferna använder ”horunge” för att beteckna ett ensamt ord som hamnat på en annan sida. Men nu pågår en kampanj för att byta ut ordet mot oskyldiga ”sladdis” eller ”busunge”. Horungen ska bort, någon kan ju känna sig kränkt.
Det är ett exempel på hur det kommit en kränkthetsfeber över vårt land. Och ibland är det svårt att inte skratta åt eländet. Det är löjligt! Som när lärarstudenterna anmäler sitt lärosäte för kränkning eftersom läraren kommenterat att de borde ”jobba med språket”. Eller fått tillsägelse att stava bättre – och då anmäler studenten att hen känner sig ”krängt”.
Det genialiskt ironiska revyinslaget ”Det är bögarnas fel” anmäldes för hets mot folkgrupp. Såväl homosexuella som präster kände sig kränkta. Och i Sandviken har en politiker polisanmält en annan för att denne i debatten gjort vad som uppfattades som personangrepp.
Jag skrev om detta i en kvällstidning härförleden efter att en journalist ställt en dum fråga i ett direktsänt kvällsdebattprogram i regimtelevisionen där ett svensktafrikanskt kafferep jämfördes med Ku Klux Klan. Klavertrampet väckte en storm i sociala medier och en protestlista krävde att journalisten skulle avsättas för sin kränkande fråga. Vilket för mig blev en markör för att nu har det väl ändå gått för långt.
Sällan har jag fått så mycket respons. Uppenbart var att texten rörde vid en nerv, trots att inget som sades egentligen var nytt.
Lättkränkthetskritiken har framförts länge och med betydlig skärpa. Det verkar som många tröttnat på att debatten blivit så stingslig. Men en invändning jag fått som är värd att diskutera handlar om vi verkligen är mer lättkränkta än förr?
Ja, hur mäter vi kränkthet? Är det ens möjligt? Och ska vi verkligen diskutera något som inte kan mätas? Folkstormar mot tv-program som uppfattades som kränkande eller upprörande fanns också förr. Mest känt är Per Oscarssons berömda avklädning i Hylands Hörna för 50 år sedan – som ansågs så stötande och sårande att Olof Palme tvingades upp i riksdagens talarstol för att reda ut frågan. Efter detta kom en period av ökad tolerans och ständiga förflyttningar av tabugränserna. Folk klagade kanske över osmakligheter och debattövertramp, men de hade svårt att bli tagna på allvar.
Men nu är vi tillbaka till Per Oscarsson-tiden. Kanske handlar det om hänt att ”anmälningsbenägenheten” ökat. Dels därför att människor är mer känsliga (eller har slutat ta skit), dels genom att den nya tekniken ger större möjlighet att reagera på upplevda övertramp. Till detta kommer att vi fått en identitetspolitisk industri som lever på att slå mynt av förtryck. Genom att underblåsa problembilden säkrar de efterfrågan på sina terapier. Därför blir det också fler ”sekundärkränkta”, som upprörs över att andra kan vara drabbade.
Detta är en konsekvens av att vi är på väg in i ett tribalistiskt samhälle där tillit och samverkan minskar. Och den som försöker diskutera detta löper risk att ett förfluget ord eller feltänkt formulering inte bara leder till digital lynchning – utan också avsked på grått papper. Sakta smyger sig de lättkränktas löjlighet över till något allvarligare för det öppna samhällets framtid.