Apflocken jiddrar. Minns det från barndomens djurparksbesök. Om en av aporna fick en fet banan ville de andra ha en släng av sleven. De förde ett jävla liv om inte alla fick. Men även med ett försök att skapa en jämlik fördelningspolitik vid matandet av änder så visar det sig att alla hugger efter allt. Och kvackar indolent medan alla försöker snatta av alla. Sådan är vår biologiska arvedel. Jiddrandet som uppkommer när det kommer mat i närheten.
Men det som gjort oss människor till människor - som att vi exempelvis till skillnad från hundar och måsar kan skriva kolumner i morgontidningar - är också att vi inte bara vill roffa åt oss matbitar. Utan att vi också lärt oss samarbeta för att öka den totala mängden näring. Vi har byggt upp system för hur alla ska få en släng av sleven, samtidigt som ingen ska hindras att raka åt sig lite extra genom egna insatser. Detta är en nödvändig bakgrund för att förstå vinstdebatten.
Vi människor har byggt upp en samhällsordning, på biologisk grund, där vi bekämpar girighet och förväntar oss fördelning. Ditt byte är också mitt byte, så länge det även gäller tvärtom. Det som gör oss till människor är just samarbetet, att alla får en släng av sleven enligt sofistikerade regler. Vi jagar hellre en hjort tillsammans än att varje familj för sig försöker fånga en hare att steka över lägerelden.
Därför har också girighet blivit en dödssynd. Och när den kapitalistiska epoken inleds så blir det en strid om det ska vara acceptabelt med "räntor", som är en variant på "vinst". Resultatet av denna strid har blivit en kompromiss där vi accepterar räntor så länge det inte är ocker. Alltså att räntan/vinsten inte är "ohemul", som socialdemokrater brukar uttrycka det.
Jag ser striden om vinst i välfärdssektorn till en del som ett eko från striden om räntan. Kapitalismens karaktär av abstrakt värdeskapande är en ganska ny företeelse och skapar därför fortfarande ideologiska motsättningar mellan den "biologiska" ståndpunkten och den "mekaniska". Den ena, den biologiska, bygger på våra djupt liggande mänskliga egenskaper - som att "vi" är en gemensam identitet, inte en lös samling individer; att vi ska hålla oss till varandra; att vi ska vara skeptiska till nymodigheter och främlingar; att upprätthålla en kollektiv livsstil och inte starta gräsklipparen före 10 på söndagar; att kollektivet står över individen; att individen är ingenting utan andra människor.
Det mekaniska synsättet däremot ser människan och samhället mer som en maskin än som en varelse eller organism; samhället är snarare en ordning som går att riva och bygga efter omständigheterna; kollektivet ska inte styra individers livsstil; om alla strävar efter sin egen lycka maximerar det hela samhällets framgångar; om människor får ägna sig åt fritt utbyte blir några rikare än andra först, men fler har möjlighet att följa efter.
För egen del tror jag att processen att frigöra sig från den biologiska gemenskapens tvångströja kommer att vara en mycket lång och utdragen historisk händelse. Därför kommer kommunen att ha lättare med opinionen när de upphandlar skolskjuts, än när de köper omvårdnad. Apflocken jiddrar.