En riksdagsmotion från centerpartisterna Helena Lindahl och Per Åsling andas viss självkritik när det gäller den tidigare alliansregeringens hantering av Norrbotniabanan. ”Norrbotniabanan har dessvärre inte prioriterats i den nationella infrastrukturplanen för åren 2014-2025”, konstaterar de riksdagsmotionen 2014/15:2545.Det är en kritik som först och främst landar i knät på den gamla allianskompisen och tidigare infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Säter (M), som tog fram planen och valde att prioritera andra projekt.
Men den kladdar även på Annie Lööf (C) som inte drev kravet på Norrbotniabanan tillräckligt hårt i förhandlingarna i den borgerliga regeringen. M fick diktera villkoren.
Det är dock under alla förhållanden bra att Lindahl och Åsling skriver och talar om projektets värde. I motionen pekar de dessutom på tänkbara finansieringsvägar.
”En möjlig finansieringslösning för Norrbotniabanan och andra viktiga infrastruktursatsningar är att låta de statliga Allmänna Pensionsfonderna investera mer i infrastruktur. Fungerande transporter är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Att låta AP-fonderna placera pengar i svensk infrastruktur skulle därför både långsiktigt bidra till pensionernas utveckling och ekonomisk tillväxt”, skriver de bland annat.
Det är ett vettigt förslag. I AP-fonderna finns över 1000 miljarder kronor – det vill säga en herrans massa pengar.
Det är långsiktigt bra både för pensionsspararna och för Sverige som industrination om detta blågula pensionskapital kan användas för att utveckla jobb och näringsliv i landet. AP-fondernas aktieinnehav i multinationella bolag som Boeing, Airbus, Hunting och BAE Systems skapar inga nya jobb i Sverige.
Historiskt har AP-fonderna gjort stora insatser för att utveckla svenskt näringsliv – till exempel genom sina investeringar i Volvo.
En sådan mer aktiv roll borde AP-fonderna ha även i dag.
Om Lindahl och Åsling ska kunna förverkliga sin idé krävs dock andra politiska samarbetsmönster än i dag.
Det är tydligt att allianspartnern Jan Björklund (FP) har en annan uppfattning än C-duon.
I somras totalsågade Björklund tanken på att använda AP-fonderna för att finansiera bygget av ny infrastruktur.
I ett nyhetsbrev beskriver FP-ledaren Norrbotniabanan som en ”politisk prestigesatsning”.
Men Norrbotniabanan är inget hugskott från rödgröna politiker.
Projektet har stark uppbackning från näringslivet – bland annat i en artikel i Norrbottens Affärer 7 november 2014.
Artikeln var underskriven av företrädare för Norrbottens Handelskammare, Norrbottens logistikråd, Billerud-Korsnäs, Ferruform, GestampHardtech, SCA Packaging, Setra, Smurfit, SSAB, Stenvalls Trä och Älvsbyhus.
”Norrbotniabanan krävs för att Sverige AB ska klara sin egen verksamhet, för att vi ska kunna fortsätta bedriva en internationell handel som gynnar landet Sverige. Välståndet i Sverige kommer till stor del från exportindustrin och för att nå våra kunder behövs en väl fungerande infrastruktur”, framhöll de bland annat.
Med andra ord: Om vi vill fortsätta att ha internationellt konkurrenskraftiga företag i det här landet gäller det att vårda och utveckla järnvägar, vägar, broar, hamnar och annan infrastruktur.
I det avseendet kan också AP-fonderna göra viss nytta, vilket Lindahl och Åsling så klokt påpekar.