Så kom äntligen bilden som så många väntat på. Hillary Clinton och Bernie Sanders på samma scen. Politikern från Vermont sa att han i valrörelsen ska kämpa för att Clinton ska vinna. Nu är det alltså slut på de ömsesidiga attackerna mellan de två som konkurrerade om demokratiska konventröster. Istället ska Sanders och Clinton samverka, med målet att besegra den republikanske utmanaren Donald Trump. Utsikterna att det ska lyckas förefaller mycket goda.
Sanders togs inte på allvar i början. Vad hade en man född 1941 att göra i en strid om vem som ska leda USA från 2017? Många var snabba att placera Sanders på kuriosaavdelningen.
Men det närmast socialdemokratiska budskapet gick hem bland väljare i primärvalen. Och det var påfallande att många unga människor trodde på den äldre mannen och entusiastiskt ställde upp i hans kampanjarbete. Man kan till en del jämföra med stödet till Jeremy Corbyn, den vänsterorienterade folkpensionär som överraskande valdes till ny ledare för det brittiska arbetarpartiet.
Det handlar till en del om en trötthet över broilerpolitiker, sådana som gått rakt in i politiken (kanske via någon konsultbyrå) och som rör sig i elitkretsarna. Hellre en vresig gubbe som har sina principer än någon teflonpolitiker, tycks man ha tänkt, i Storbritannien och USA.
Framgångarna för herrar Sanders och Corbyn bör leda till en del slutsatser även inom den svenska socialdemokratin.
Sanders gräsrotsrörelse har tvingat Hillary Clinton några snäpp åt vänster. ”Främsta skälet att följa och förstå hans framgångar är kanske att hans segrar skapar en politisk rörelse åt vänster som tvingat Clinton att ändra sin politiska profil”, skriver forskaren Frida Stranne. In i det sista ha det pågått förhandlingar inom det demokratiska partiet om den plattform man ska anta vid konventet i Philadelphia den 25-28 juli 2016.
Professor Erik Åsard menar att den plattform demokraterna nu kommer att enas kring är den radikalaste på många årtionden.
Samtidigt kommer det republikanska partiet, som har konvent i Cleveland, Ohio den 18-21 juli, att enas om ett av de mest konservativa manifesten i mannaminne. Så de amerikanska väljarna ställs inför tydliga alternativ. Höger eller vänster. Clinton eller Trump. Ingen blaskig mittensörja.
En nyckelfråga kan bli om Sanders anhängare kan förmå sig att rösta på Clinton. Här har hon i månader framställts som Wall Streets kandidat och en etablissemangets primadonna. Men när alternativet är en vulgär högerpolitiker så kanske motviljan mot Clinton får ge vika.
Jag tror att demokraterna väljer klokt. Den rutinerade Clinton är den som har bäst förutsättningar att ge Trump en match.
Dagens Nyheter har granskat Riksrevisionen och för myndigheten har det varit en förödande läsning. Susanne Ackum, som var förre finansministern Anders Borgs (M) högra hand, har redan avgått som riksrevisor. Uppgifterna är så graverande att de övriga två riksrevisorerna sitter löst som en mjölktand. De förhållanden som avslöjats leder tanken till någon bananrepublik, där en politisk elit leker med medborgarnas pengar.
Politikerna måste agera kraftfullt när det uppdagas brister; för demokratin är det mycket viktigt. När det avslöjades att Skatteverkets ledning försökt tipsa en tidigare kollega från regeringskansliet om att en granskning pågick, då fick det inga synbara följder. Cheferna fortsätter sina välbetalda jobb. Politikerna använder inte den makt de har. Det är ju tur att medierna sköter sina granskande uppgifter och inte fegar ur.
Ha en ljuvlig julihelg!