FLYKTINGPOLITIK Sveriges agerande mot flyktingar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här illegalt blir allt hårdare, alltmer inhumant. Flera av metoderna är olagliga och vi måste fråga oss hur vårt lands agerande påverkar det samhälle som vi lever i.
Tunnelbanan, Stockholm. Mängder av vittnesmål gör gällande att polisen systematiskt har börjat stoppa människor med utländskt utseende för att genomföra identitetskontroller. Syftet ska vara att gripa människor som är i Sverige illegalt. Polisen har endast rätt att uppehålla en person om det finns grundad misstanke om brott. Följaktligen genomför inte polisen ID-kontroller utan misstanke om brott, säger polisens presstalesman. Polisen stoppar endast den som misstänks för att inte ha betalat biljetten.
Men det verkar som att de som ser utländska ut misstänks oftare än andra för att inte ha betalat biljetten – detta oerhört allvarliga brott som plötsligt blivit prioriterat av polisen. Som alltså inte har något viktigare att göra än att kontrollera biljetter i tunnelbanan?
Malmö. Gömda flyktingbarn vågar inte längre gå till Teamet för krigs- och tortyrskadade för samtal och terapi. Gränspolisen patrullerar i området, följer efter barnen hem och tar dem och familjerna. I invandrartäta områden har cykelkontrollerna under sportlovet ökat. Men cyklister med blont hår behöver inte visa kvitto på sina cyklar, noterar Linda Stark i en artikel i Sydsvenska dagbladet. Hon var den som drog igång debatten om polisens nya metoder.
Gränspolisen, Arlanda. Polisen förhör en treårig pojke om hans identitet. En 70-årig man från Syrien som sitter i rullstol och har diabetes och som uppenbart vill söka asyl, grips för att han visat upp ett falskt pass och placeras i ett förhörsrum i tio timmar utan mat och utan att asylärendet tas upp. Hans fru bryter samman. En fjortonårig flicka som kommit ensam från krigets Somalia, anhålls för att hon saknar godkända identitetshandlingar. Hon gråter när hon tvingas lämna fingeravtryck. ”Det var hemskt”, säger en polis. ”Hon var ju bara ett barn”.
Detta är ett axplock från ett Sverige år 2013. Vår regering är säkert nöjd. För detta är i enlighet med de signaler som den skickat, nu när den tänker sig triangulera Sverigedemokraterna genom att närma sig deras politik. I regeringens regleringsbrev till polisen slås fast att man ska ”effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut”.
Jakten på papperslösa kallas Reva – Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete. Orwell skulle inte ha kunnat sätta en bättre rubrik.
Men ”svenska staten har faktiskt inte friheten att hitta på vad den vill”, påpekar Henrik Bergquist, kansliråd på utrikesdepartementet och expert på mänskliga rättigheter. Han konstaterar att om det är så att polisen rutinmässigt och utan konkret brottsmisstanke stoppar människor och genomför ID-kontroller, så strider det mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Att polisen egentligen skulle vara intresserad av att kontrollera biljetter i tunnelbanan är förstås löjligt. Det är ett svepskäl. Vad det i verkligheten handlar om är att jaga papperslösa – och det görs genom olaglig rasprofilering.
Den nya regimen på Arlanda infördes för ett drygt år sedan. Många erfarna gränspoliser protesterade mot de nya ”tuffare tagen” som bland annat innebär att flyktingar med falska handlingar ska betraktas som kriminella. De som protesterade omplacerades. Men de hade förstås rätt. Moraliskt naturligtvis. Polisen ska inte förhöra treåringar som är på flykt. Punkt. Men också juridiskt. Flyktingar som tar sig in i landet utan fullständiga resedokument, ska inte betraktas som brottslingar. Det slår Genèvekonventionens artikel 31 fast: En stat skall ”icke för olovlig inresa bestraffa flykting som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara”. När en fjortonårig flicka anländer från Somalia och begär asyl i Sverige, då ska gränspolisen ta emot henne och processa hennes asylansökan – inte behandla henne som en brottsling.
Det är klart att den reglerade invandringen måste upprätthållas och att personer som inte har rätt att vara här ska återvända, men metoderna måste stå i proportion till vad saken handlar om. Det handlar om människor på flykt. Det handlar inte om kriminella. Det handlar om livrädda barn och traumatiserade föräldrar. Och många av dem har felaktigt fått avslag på sin asylansökning.
Till syvende och sidst måste vi ställa oss frågan om vi vill leva i ett samhälle där polisen jagar barn som om de vore brottslingar och där hudfärg avgör om man plockas ut till ”slumpmässiga” kontroller? Polisens statistik ser bra ut. I Skåne ökade utvisningarna av gömda flyktingar med 25 procent. Det blir fler pinnar i statistiken, som polisen brukar uttrycker sig. Men till vilket pris?