Alva, Ulla, Hildur, Camilla - och Karin!
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Karin Kock, vem var hon? En rundfråga i bekantskapskretsen brukar mest resultera i frågetecken: Kanske en skådespelerska? Sångerska? Namnet har ju lite av den klangen, ungefär som Karin Juel. I den långa marschen mot varannan damernas i politiken är det inte många som tänker på Karin Kock som pionjär.
Tage Erlander är, i sina memoarer, noga med att det var kvalifikationerna som avgjorde hennes utnämning. Akademiska meriter hade hon också i rikt mått. Fil dr i nationalekonomi hade hon blivit redan 1929, tillhörde som Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin den så kallade Stockholmsskolan och blev så småningom också den första kvinnliga professorn i det ämnet.
Några typiska kvinnofrågor sattes hon heller inte att sköta i regeringen utan fick hand om ekonomi och industrifrågor innan hon 1948 efterträdde Gunnar Sträng som folkhushållningsminister. Då den posten avskaffades 1949 fick hon dock lämna regeringen och blev chef för Statistiska centralbyrån i stället.
I sina dagböcker är Erlander rätt missnöjd med henne. Gnäller gör han förvisso även över andra ministrar. Men bakom hans missnöje med Karin Kock anar man också att hon avviker från den traditionella manliga normen i regeringskretsen.
I uppslagsböcker står det att hon var liberal från början men drevs längre vänsterut under trettiotalets krisår. Det är i stort sett allt. Men om detta är ännu ett fall av manligt osynliggörande så har hon i sanningens namn också varit rätt bortglömd av kvinnorörelsen.
Karin Kock var gift med Hugo Lindberg, en samtida kändisadvokat som gärna åtog sig politiskt kontroversiella mål. Själv höll hon fast vid sitt eget efternamn fast lagen egentligen inte tillät detta. Den rätten skrevs inte in förrän 1964, upplyser Kvinnohistorisk uppslagsbok. Och då på förslag av en kommitte, ledd av just Karin Kock.
Det borde vara ett extra skäl att komma ihåg henne, även om dagens unga kvinnor kanske inte följer hennes exempel i så stor utsträckning som hon själv möjligen hade hoppats på.
Om nu Karin Kock var första kvinnan i en svensk regering är det nog ännu färre som känner till nummer två. Hon hette Hildur Nygren, ecklesiastikminister 1951. Hennes tid på den posten blev dock kort. När den rödgröna koalitionen tillkom på hösten samma år hörde hon till s-ministrarna som fick lämna regeringen för att ge plats åt en bondeförbundare i stället.
Sen dröjde det till 1954 innan Ulla Lindström tog vid. Hon förblev sen ensam kvinna i regeringen i hela tolv år. Först då hon avgick 1966, sen hon hade misslyckats att få en höjning av u-hjälpsanslagen, var det dags för Alva Myrdal.
Hon hade länge väntat på sin tur och fick nu också sällskap av ytterligare en kvinna: Camilla Odhnoff, som sen i sin tur också skulle bli den första kvinnliga landshövdingen, placerad i Blekinge närmare bestämt.