Almedalsytan är själva poängen
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men jag hade fel. Det blev tvärtom. I år är det 1 300 seminarier sammanpackade på en knapp vecka. Visby är ett svart hål av samhällsaktivister, med eller utan idé, med eller utan pengar, som pockar på att få 15 minuters uppmärksamhet av riksmedia, ministern eller oppositionsrådet, eller någon vanlig häpen turist som råkar gå förbi.
Det går inte att ta sig ett steg i Visby utan att någon vill kindpussas, lämna över en folder med information om ett JÄTTEVIKTIGT seminarium, eller helt enkelt erbjuda ett flott mingel där priset är att tvingas lyssna på den som står för fiolerna i högst 10 minuter.
Antalet uteserveringar; bjudmiddagar; fickstora pratstunder med juniorpolitiker, särintressen och forskare; bloggar; twittrar och grundlagsenliga politikerdebatter med om energifrågan, den demografiska utvecklingen och integrationspolitikens utmaningar, har bara ökat.
Varför?
Ett skäl är förstås att politiken allt mer blir ett förhandlingsspel. De folkvalda förfogar inte längre några starka instrument att styra samhället med utan har reducerats till att vara projektledare för
Nästa Kris Runt Hörnet.
De politiska partierna är utskott på statsapparaten och folket får sin politiska förståelse från medierna. Därmed blir också den ockulära delen av politiken allt viktigare. Den tjattrande klassen, alltså politiker, mediefolk och konsultbrackor, har också ett behov av att träffas under otvungna former och diskutera hur samförståndet i Sverige ska kunna upprätthållas även i fortsättningen.
Hundbranschen hyr Älvsjömässan och har sin årliga träff.
Politikerbranschen däremot luftlandssätts i en medeltida stad.
Märkvärdigare än så är det här inte egentligen.
Det är också så att politik blivit en profession. Precis som det numer krävs en högteknologisk resursanhopning för att hitta under motorblocket, eller ha socionomutbildning för att utöva skattefinansierad
empati, har även den politiska konsten tagits över av specialutbildade yrkesmänniskor som vet hur ett spinn ska organiseras.
Några är enkla torpeder som har i uppgift att få de politiska motståndarna att se fåniga ut. Andra är trunkbärare som håller ministerns väska. Här är journalister, redaktörer och bloggioter, alla i en enda käck skara.
Som framgår av denna text är jag lite ambivalent.
Således. Vad är skälet till att den svenska politiska nomenklaturan samlas på ett och samma ställe? Vad finns det under Almedalens yta? Vad förklarar denna Guldbaggegala för politiknördar?
Kanske är det på ytan vi får förklaringen, inte under den.
Detta är en unik möjlighet att titta in i det politiska monstrets inre.
Det är ett slags maktens rektoskopi. Alla som är något har chansen att känna var vinden blåser. Vem som känner vem. Och säga hej till Fredrik Reinfeldt/Mona Sahlin (och se om de morsar tillbaka).
Är det så enkelt att Visby har sitt eget grumliga öl som låter sig väl smaka; fläderdoften ligger tung över den myggfria nejden; kollegor viskar förtroenden i varandras öron; här finns dem som vet allt om såväl grappa som centerpartiets programutveckling.
Kaka söker maka.
Om vi spanar under ytan alltför mycket så missar vi det faktum att det ibland är ytan som är själva poängen.