Så landade jag i Visby med färjan från Oskarshamn (Juholt City) för att delta i progagandabranschens årliga mässa. Folk är lika glada som vanligt och med 1500 seminarier på en vecka gnuggar alla händerna av förtjusning. De som förutspått att det här jippot skulle implodera har fått fel, inklusive jag själv som länge antog att det skulle bli för mycket av det goda. Den här showen rullar alltså på i tangentens riktning. Det har runnit en del vatten under broarna sedan Olof Palme i slutet av 1960-talet klev upp på ett lastbilsflak och höll det första Almedalstalet.
Det här med att en statsminister talar direkt till folket tycker vi inte är så konstigt. Men en gång i tiden, i början av 1900-talet, ansågs det vara skämmigt. En statsminister skulle inte vända sig direkt till populasen, utan låta andra, typ prästerna, vara språkrör inför allmogen.
Men med demokratins genombrott skedde en förändring. Den förste statsminister att vända sig direkt till folket var högerledaren Arvid Lindman. Han representerade förvisso dåtidens makthavare, men insåg behovet av att även punchverandans makthavare måste skaffa sig medborgarnas öra. Så kom då det som kallats folkrörelsedemokratins period. Det politiska samtalet organiserades på en plattform som politiska partier behärskade. Den som inte hade inträdesbiljett till detta partismens nätverk, eller inte anpassade sig till dess grammatik, hamnade utanför beslutsprocessen. Och fick skanderande vifta med en protestbanderoll, hänga från någon nedsågningshotad alm eller helt enkelt stå utanför med snopen min när de stora besluten fattades.
Men nuförtiden har vi fått en publikdemokrati där partisterna förlorat kontrollen över opinionsbildningen. De har inte längre möjlighet att begränsa bildskärmstittandet till statens television, eller sätta folk som utmanade etermonopolet på fästning. Det politiska samtalet sker enligt den mediala grammatiken. Och en hel bransch, som försörjer sig på att organisera kommunikation, har vuxit fram.
Den som inte behärskar det mediala formspråket hamnar utanför. Och får sitta och sura någonstans vid sidan om det centrala stråket. Oavsett om vi gillar den här utvecklingen eller inte så går den inte att tänka bort. Den som väljer att strunta i propagandaveckan av ideologiska skäl löser inga problem. Kvar finns det faktum att vi allt mer betraktar omvärlden som en teaterscen. Den som förmår artikulera sig så att även de som sitter längst bort bland publiken hörs, har större förutsättningar att nå framgång än de som är så fina i kanten att de tycker sig bara behöva mumla i skägget.
Så om punchverandans folk tvingades att för hundra år sedan vända sig till folket, till folkrörelserna, så måste dagens makthavare lämna sina bunkrar, valv, högkvarter, particentraler, ombudsmannakontor, ledarredaktioner, förbundsstyrelserum, centralkommittéer och andra gamla hederliga maktcentra, för att hitta ut i den mångfald av nätverk som idag skapar den allmänna opinionen.
Kanske är vi tillbaka till punchverandan, fast på en annan nivå. Maktcentrum är inglasat, men tillgängligheten är mycket större än förr. Punchverandan är digitaliserad, och instabil. Det är inte heller ett kompakt gubbgäng av grosshandlare och häradshövdingar som härskar längre, utan en myriad av olika grupper som slåss om det politiska bytet genom att försöka hitta den mest övertygande berättelsen. Därmed blir punchverandan i Almedalen ett slags mediesamhällets currykryss, där olika mediesamhällets strålningar och intressegruppernas energikrafter sammanträffar.
En liten dos av currykryssets krafter kan vi behöva. Men visst, för mycket är skadligt.