LEDARE: Alltid lönsamt stötta de svaga

Skolan har problem. Varför skulle just den vara befriad från svårigheter? Så dålig som den utmålas av främst den borgerliga regeringen och dess sympatisörer kan den emellertid omöjligt vara. Skolan har blivit ett tacksamt redskap i den politiska kampen. Här är det lätt att plocka poäng, utan att satsa en enda krona. Ordning och reda och bättre kunskaper. Vem säger nej till det? Ingen. En bra karl, den där Björklund. Att detta kan uppnås med så enkla medel som att bråkiga elever tvångsförflyttas, mer kontroll och fler och mer betyg är däremot tvivelaktigt.
"Flumskolan" har blivit ett begrepp och socialdemokraterna ställs till ansvar. Socialdemokraterna bär förvisso stort ansvar för skolpolitiken, men den som läser Lärarförbundets rapport från i juli i år, blir varse att det var Birgit Rodhe, folkpartistisk utbildningsminister som på sjuttiotalet sökte och fick brett partipolitiskt stöd för Lgr 80, samma läroplan för grundskolan som den nuvarande regeringen anser vara roten till den flummiga skolan.
Det är Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén som skriver detta och också talar om Birgit Rodhe som en framsynt skolpolitiker. I motsats till Jan Björklund som "bryter en lång tradition av folkpartistisk framsynt skolpolitik".

"Vad kan svensk skola lära av finsk sisu?" är namnet på rapporten och den är läsvärd. Vart tredje år gör OECD en undersökning där olika länders utbildningssystem och elevernas kunskaper jämförs. Och bäst är Finland.
Bland faktorerna som år efter år för de finska eleverna till topplaceringen framhålls att man i Finland är särskilt duktig på att praktisera den nordiska modellen "En skola för alla", där alla elever ska ha likvärdiga förutsättningar att nå skolans mål.
En hög andel av eleverna, runt trettio procent, får särskilt stöd och det visar sig också i jämförelsen. De sämsta finska eleverna och de som tillhör mellanskiktet gör mycket bra ifrån sig, jämfört med samma elevgrupper i andra länder. Står i en klass för sig.

I Finland är skillnaden mellan skolorna liten och friskolorna är få. Annat som utmärker finska skolor, och andra i topp, är att man inte har vare sig centrala prov eller obligatoriska skolinspektioner.
Ordning och studiero råder. Eleverna lyssnar och antecknar, istället för att fråga och diskutera med läraren. Det förklaras bland annat med en mer auktoritär uppfostran än i Sverige. Bra för studieresultaten, men dåligt för elevernas trivsel. De duktiga, finska eleverna känner mindre lust till skolarbetet än elever i andra länder och de bästa eleverna är de som trivs allra sämst i skolan. Något att fundera över när prestationskraven skruvas upp.
Den svenska "flumskolan" klarar sig förvånansvärt bra i undersökningen. I naturvetenskap ligger svenska elever på och över genomsnittet, i läsning tillhör de toppen och i matematik landar de på genomsnittlig nivå. En tillbakagång jämfört med undersökningarna 2000 och 2003 då svenska elever var klart bättre än genomsnittet, så visst finns det behov av uppryckning.
Vill Sverige lära av Finland ska det uppenbarligen satsas på mycket mer stöd till eleverna och det kräver mer personalresurser och mer pengar.
Visst lönar det sig att satsa på eliten, men den nation som anstränger sig för att lyfta de svagaste torde göra största vinsten.
Däremot förefaller inte fler friskolor, fler nationella prov och betyg redan från årskurs ett vara något framgångsrecept. Det är vad alliansregeringen satsar på. Från och med i höst ska "ettorna" ges betygsliknande skriftliga omdömen eller rena betyg i alla ämnen. Såväl Lärarförbundet som Lärarnas Riksförbund är emot beslutet.
En sjuåring som får veta att han eller hon ligger över snittet, en liten Einstein på tillväxt, blir säkert upprymd en stund, men på vilket sätt hjälper "icke godkänd" en sjuåring framåt i livet?

Ledare: Alltid lönsamt stötta de svaga