Nu – efter Mehmet Kaplans sorti från regeringen – kanske vi kan få en debatt om sakinnehållet i de politiska alternativen och om ideologiska skiljelinjer. Det finns en del att tala om. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 5 april framställde sig Ulf Kristersson, finanspolitisk talesman för Moderaterna, som en varm tillskyndare av den svenska modellen.
Det lät bra. Men vän av ordning kan inte låta bli att undra varför han och hans parti i så fall bedriver en politik som styr bort från kärnvärdena i denna samhällsmodell?
Kärnan i den svenska modellen är jämlikhetstanken. Alla individer (oavsett klass, kön och etnicitet) ska ha chansen att växa och utvecklas (eller ”förverkliga sina livsprojekt”, som Olof Palme sa en gång i tiden). I den meningen kan naturligtvis en bedagad MUF:are som Kristersson beskriva se vår samhällsmodell som ett uttryck för en radikalindividualistisk frigörelseidé. Men poängen är att denna välfärdsmodell bygger på en stark offentlig sektor, höga skatter, starka fackföreningar och kollektivavtal – det vill säga saker och ting som vi förknippar främst med socialdemokratin, inte med den politiska högern.
En välutbyggd offentlig sektor och generösa socialförsäkringar hjälper till att fördela utbildning, sjukvård och livschanser rättvisare och bättre än i de anglosaxiska lågskatteländerna. Även den som inte är född med guldsked i mun eller ett fett sparkonto får rimliga möjligheter.
Problemet för Ulf Kristersson är att denna ambition inte låter sig förenas med blå lågskattepolitik. Om vi vill att det ska finnas skattefinansierad vård, skola och omsorg för alla måste vi vara beredda att betala relativt höga skatter.
Då håller det inte att sänka skatterna med 140 miljarder kronor som borgarna gjorde under sina regeringsår 2006-2014.
Då funkar det inte att lägga förslag om skattesänkningar på ytterligare 64 miljarder kronor som allianspartierna gör i sina budgetmotioner.
Nya skattesänkningar fixar inte lärarbristen i skolan, järnvägsunderhållet eller fler undersköterskor i äldreomsorgen.
Jag kan i och för sig förstå att Moderaterna vill framställa sig som en naturlig bärare av den svenska modellen, eftersom svenska folket gillar både den generella välfärdspolitiken och kollektivavtalen. 2011 snackade Ulf Kristersson till och med om att ”den svenska välfärdsmodellen utvecklades under samsyn mellan höger och vänster”. Men det är en historieskrivning som lämnar en hel del i övrigt att önska.
Den som kan sin historia vet att Moderaterna (och deras historiska föregångare) har motsatt sig i princip varje viktig välfärdsreform i detta land. De har beskrivits som ”socialistiska experiment”. Men sedan, när reformerna genomförts och visat sig funka, har M accepterat dem i efterhand. Så var det med den allmänna rösträtten, arbetstidslagen, utbyggnaden av semestern, arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen med mera.
”Alltför väl känner vi den sången, den har ackompanjerat Sveriges frammarsch till platsen som en av världens bästa och starkaste demokratier”, som Herbert Tingsten skrev i en omtalad ledare i Dagens Nyheter redan under 1950-talets ATP-strid.
För att sammanfatta: Den svenska välfärdsstaten har – och har alltid haft – bättre vänner än Ulf Kristersson och Moderaterna.