Sveriges kommuner och landsting (SKL) bedömer att det måste till nya pengar med omkring 18 miljarder kronor fram till 2017 för att någorlunda kunna möta kommande behov. Det kan ske genom ökade statsbidrag eller med skattehöjningar, men pengar måste till. Ett framtidssceniaro som politikerna måste ta fatt i och det ganska omedelbart.
Enbart kommunerna beräknar att resurserna till äldreomsorg och skola måste fördubblas de närmaste åren. Lägg därtill sjukvårdens kostnadsökningar. Besparingar och rationaliseringar har nått vägs ende.
De flesta av oss vet hur dystert det står till inom vård och omsorg. Om inte annat så genom anhöriga eller vänner i vår omgivning.
Deltider och timjobb har blivit allt vanligare, arbetsmiljön har blivit sämre och stressen högre. Inte minst ser vi det inom äldrevården. De närmaste åren kommer antalet vårdkrävande äldre att växa. Krassa ekonomiska skäl gör att kommunernas resurser till äldrevården inte hänger med i denna utveckling.
Under de senaste åren har vi i stället upplevt en faktisk nedrusting av äldrevården. Svensk äldrevård är en krisbransch, bristen på vårdplatser och utbildad personal blir allt tydligare.
Från den borgerliga regeringen kan vi knappast förvänta oss några offensiva satsningar. Barn-och äldreminister Maria Larsson hör till regeringens mest anonyma ministrar och det vill inte säga lite.
Högeralliansen håller igen eller duttar lite här och där, men de övergripande tagen saknas.
Kommuner runt om i landet fortsätter att dra ner på antalet platser i äldreomsorgen. Samtidigt finns ett uttalat behov av både nya vårdplatser och mer personal med bättre utbildning. Inte minst inom hemtjänsten som tillsammans med anhöriga fått ta ett allt större ansvar för att vården ska fungera.
Vården borde vara ett framtidsyrke, men är det inte.
Anställningsförhållandena är knappast optimala. Alltför många får nöja sig med vikariat eller halvtidstjänster. Lönenivåerna är trots ansträngningar fortsatt alltför låga.
För att komma till rätta med problemen krävs självfallet i första hand mer pengar och mer personal och utbildad sådan med en lön som premierar det stora ansvaret som ett arbete inom vården innebär.
I dag sliter många hårt inom all vård och omsorg. Allt fler känner sig både utbrända och förbrukade i sina ambitioner att klara ett bra jobb.
Särskilt när de inte möter någon större uppskattning från arbetsgivarhåll för det slit de lägger ner.
Ett samhälle som vårt måste därför slå vakt om den generella välfärden och därmed en fortsatt stark offentlig sektor. På den punkten borde det inte finnas någon tvekan. Idag finns det allt för många lycksökare där profiten går före människan.
Det är de anställda, med sina erfarenheter, som är den grupp som bäst vet hur vården ska bli bättre. Det är människorna på golvet som har kunskaperna. De om några vet var dagens tillkortakommanden bottnar i.
Brist på förståelse och medkänsla från de politiska räknenissarnas sida spär sedan på det missnöje som redan finns.