Deltider och timjobb har blivit allt vanligare, arbetsmiljön har blivit sämre i all stress. Det finns mycket att göra för att skapa arbetsplatser som fungerar. Inte minst ser vi det inom äldrevården.
De närmaste åren kommer antalet vårdkrävande äldre fortsätta att växa. Kommunernas resurser till äldrevården har inte alltid hängt med i denna utveckling. De flesta av oss har då och då i media tagit del av hur vårdföretagen inte alltid stått upp för sina många löften.
Nu senast vid ett av Caremas äldreboende i Stockholm, där personalomsättningen varit stor och då gav ledningen order om att brister inte skulle journalföras. Åldringar fick till och med sova på golvet. Allt som kostade ifrågasattes.
Svensk äldrevård är ingen krisbransch men ibland på gränsen. Bristen på vårdplatser och utbildad personal blir allt vanligare och ibland ett normaltillstånd.
De vårdanställda har begränsade kunskaper om åldrandet och dess sjukdomar. Sjuksköterskor med geriatrik som specialitet är en bristvara.
Vi kan knappast förvänta oss några offensiva satsningar inom äldrevården när allt mer privatiseras och slimmas.
Kommuner runt om i landet fortsätter att dra ner på antalet platser i äldreomsorgen. Samtidigt som det finns ett uttalat behov av både nya vårdplatser och mer personal.
Krafttag för att locka fler att jobba inom vården. Nu när ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög, borde det därför vara läge att satsa generöst på att utbilda människor till jobben i vård och omsorg. Det är väl investerade pengar och en riktig satsning för att klara de stora behov av personal som framför allt äldrevården kommer att kräva under de närmaste 10-15 åren.
Minst 200 000 ytterligare måste anställas inom vård och omsorg och då inte minst inom äldrevården.
Detta bland annat mot bakgrunden av ökade behov på grund att allt fler blir allt äldre och att barnrikegenerationerna födda på 1940-talet pensioneras och lämnar arbetsmarknaden.
Vården borde mot den bakgrunden vara ett framtidsyrke, men så är det inte. Anställningsförhållandena är dåliga. Alltför många får nöja sig med vikariat eller deltidstjänster. Lönenivåerna är alltför låga och inte konkurrenskraftiga för unga som står i begrepp ska välja yrkesbana.
Kommuner och landsting är verkligen inga mönsterarbetsgivare.
För att komma till rätta med problemen krävs i första hand mer personal och utbildad sådan och med en lön som premierar det stora ansvaret.
I dag sliter många hårt inom all vård och omsorg. När detta faktum förs uppåt i den tungrodda vårdhierarkin tycks det ofta bagatelliseras. För inget tycks hända utan de mesta går på i gamla invanda hjulspår. Det har vi inte råd med i längden och lösningen heter inte alltid privatiseringar.