Centern, som tidigare sagt sig stå upp för glesbygden, har under senare år snarare förknippats med begreppet Stureplanscentern än att vilja stå upp för till exempel Norrlands inland. Inte heller Socialdemokraterna har en rak och tydlig politik om vad man vill med glesbygden.
Under tiden fortsätter utflyttningen från glesbygden i god takt medan tillväxtregionerna tuffar på som vanligt även under den lågkonjunktur som vi just nu genomlever. Stockholm, Göteborg och Malmö-områdena lockar till sig den attraktiva arbetskraften.
Utflyttningen från de mindre tätorterna har snabbt permanentat obalanserna . När människor flyttar, så är det framförallt de unga som ger sig av. Befolkningsminskningen i glesbygd är som störst i åldrarna
16-29 år. De gamla blir kvar.
Det tudelade Sverige är inte bara en politisk klyscha utan en bister verklighet i de många kommuner som drabbas av en allt snabbare befolkningsminskning. När skattebasen minskar blir förutsättningarna att upprätthålla en bra samhällsservice som ett brev på posten sämre.
Om nu ens postutdelningen fungerar.
Samtidigt lider storstadsregionerna av ständig växtvärk.
På det ena hållet får vi en överhettad bostadsmarknad med bostadsbrist, men också brister vad gäller utbyggnad av förskolor, skolor och kommunikationer. På det andra håller tvingas man riva lägenheter, stänga skolor liksom delar av den nödvändiga primärvården.
Viktig samhällsservice läggs ner eller utarma. Butiksdöden går fram som en slåttermaskin. Bussen slutar gå och tågen stannar inte längre.
Alla goda krafter borde i stället verka för en jämnare tillväxt i hela landet. I stället för bostadsspekulationens i Stockholm borde vi satsa på en sund bostadsmarknad på andra håll i landet, menar man.
Det måste dessutom finnas tydligare incitament för att kunna styra arbetsplatser till landets glersbygdskommuner. Satsningar måste ske på vägar och järnvägar, men mycket litet görs av den sittande nyliberala regeringen. Fredrik Reinfeldt reser gärna runt i landet, men detta förhållande har inte resulterat i ett uns nydanande regionalpolitik.
För att det ska bli verklighet krävs det inte bara nya miljarder från statens kassa för förbättrade kommunikationer och transporter utan självfallet också regionala och kommunala initiativ liksom kreativitet och entreprenörsanda. Arbetspendling har blivit ett avgörande konkurrensmedel när företag väljer lokaliseringsort.
Regeringen är säkert fullmatad med information om angelägna projekt runt om i landet, men det tycks vara långt till handling. Särskilt vad gäller väg -och järnvägsutbyggnad. Ska vi klara klimatmålen borde järnvägstransporter prioriteras, men regeringen tvekar. Däremot går det bra att bygga en ringled runt Stockholm för tiotals miljarder. Och var händer med Norrbottniabanan?
Ska Sverige i en framtid ha en varaktigt hög tillväxt måste hela landet vara attraktivt för människor att arbeta, bo och studera i. En utopi? Kanske, men något att sträva mot för att åtminstone nå halvvägs.