TUNGT Opinionsmätningar kan ibland tas med en nypa salt, men det finns mätningar som väger tyngre än andra. Sifo tillhör dem. I den som presenterades i igår söndag fick Socialdemokraterna sitt lägsta stöd sedan Sifo startade opionsmätningarna 1967.
Siffror som borde vara en kalldusch för partiet och är det säkert. Att Moderaterna numer är största parti borde svida än mer. Gapet mellan de politiska blocken har dessutom blivit allt större. Nu skiljer 5,5 procent till de borgerliga partiernas fördel. Att Socialdemokraterna endast får stöd av 23,2 procent av väljarna är dessutom statistiskt säkerställd.
Det rödgröna blocket får 37,2 procent av väljarsympatierna medan de fyra borgerliga partierna samlar 42,8 procent av opinionen. Med en uppgång med 3,5 procent samlar Moderaterna 25,6 procent av väljarna i denna mätning.
Vän av ordning säger kanske nu att detta är en enstaka mätning och att det är svårt att utifrån denna enda prognostisera hur framtiden kan se ut, men tyvärr är det idag litet som talar för att regeringspartierna tillsammans med (V) snabbt skulle kunna vända det dystra läget.
Det är heller inte förvånande att Socialdemokraterna denna gång tappar flest väljare till Moderaterna. Allt fler anser att regeringen, och därmed statsminister Stefan Löfven, haft svårt att dels övertyga om sin politik, dels hantera flyktingkrisen på ett övertygande sätt. En viss vilsenhet i vilka tag som måste tas har över tid blivit allt tydligare.
Bakom Socialdemokraternas usla siffror finns en sedan länge nedåtgående trend. Inte minst hos yngre väljare. För att generalisera är partiets stöd högst i höga åldrar medan unga och medelålders sviker partiet. Bland folk under 50 år är det bara 18 procent som idag skulle rösta på Socialdemokraterna.
Partiet har haft svårt att formulera en övertygande politisk strategi för dagens människor och deras problem. Detta har skett i takt med att partiets folkrörelseförankring allt mer gått förlorad. Sedan är det förstås ingen lätt uppgift när man som minoritetsparti ska regera landet med stöd av två partier med sinne för märkliga och ibland populistiska utspel.
Ett regeringsparti har att se till hela landet och samtliga medborgare. Då är det svårt att driva idépolitik, att ha visioner mitt i det vardagliga slitet. För att lyckas övertyga nya sympatisörer, och locka tillbaka medlemmar som flytt, krävs en tydligare politik och en politik som gör att människor känner igen sig. Den saknas idag i en alltför stor dominans av en dag för dag agenda.
Från borgerligt håll ses Socialdemokraterna som orkeslösa och fyllda av motstridiga besked och missade möjligheter att profilera en ny politik. Högeralliansen har i sin analys missat att människor vill ha trygghet, riktiga jobb och en utbyggd välfärd. Och inte minst en rättvis invandringspolitik.
Högeralliansen vill skära i välfärden; försämra sjukersättningen, försämra a-kassan, sänka skatterna för de som redan har och helst rasera kollektivavtalen. Inget av detta kan socialdemokratin gå med på. Och detta måste tillsammans med jobben och invandringen vara de stora och helt övergripande framtidsfrågorna.
Idag verkar det långsiktiga att allt mer försvinna i kortsiktigt populistiska överväganden. Det gäller att visa upp sig, att ge de rätta svaren, att tolka opinionen på rätt sätt. När det sedan kommer till kritan är det ändå andra överväganden än opinionens utveckling som avgör hur vi kommer att rösta den tredje söndagen i september 2018.