Allianssamarbetet allt tuffare
Samarbete. Folkpartiet och Lars Leijonborg har något överraskande valt att göra upp med regeringen i ett antal rättsfrågor. Det är partiets talesman i rättsfrågor och justitieutskottets ordförande Johan Pehrson som samarbetat med Thomas Bodström. Det har kommit överens om sex propositioner, som snart kommer att hamna på riksdagens bord.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De fyra partierna i högeralliansen har ansträngt sig för att visa upp en enad fasad. Ingen möda har sparats, men nu börjar revorna i enigheten bli allt större och allt mer utstuderade. Ändå var det något oväntat att Lars Leijonborg skulle hoppa över skaklarna och och göra upp över blockgränserna.
Han har ju orienterat sitt parti bort från socialliberalismen och den politik som partiet stod för under Bengt Westerbergs period som partiledare, då man på allvar talade om en kommande koalition mellan socialdemokrater och folkpartister. Den gången stängde Ingvar Carlsson dörren och med Leijonborg vid rodret har man tagit åtskilliga steg åt höger.
För Göran Persson och socialdemokraterna är det bara att bocka och buga och ta emot uppgörelserna inom rättsområdet. Persson gläds säkert åt den träta som överenskommelsen skapat inom högeralliansen. För varje uppgörelse vid sidan om demarkationslinjerna i svensk inrikespolitik skapar förvirring och ifrågasätter om den borgerliga alliansen skulle klara att regera tillsammans om det skulle bli allvar efter valet den 17 september.
Folkpartiet under Leijonborg har blivit ett högerparti. Valframgången 2002 skedde också på moderaternas bekostnad. Under valsommaren 2002 skedde något. Mycket beroende på att moderatledaren Bo Lundgren tafflade till det i valrörelsen. Därmed öppnade han dörren för tveksamma moderater, att se om sitt hus. Då syntes Lars Leijonborg vara ett hyggligt alternativ.
Inte minst med tanke på den profilering på skolpolitikens område som pågått ett tag och som fick sina mer synbarliga effekter på skolan i Stockholm, där folkpartisten Jan Björklund högljutt och konsekvent talade för friskolornas lov och mer disciplin. Till detta kom en radikalare hållning i flyktingfrågan, där folkpartiet landade ungefär i det härad där Ny demokratis Bert och Ian tidigare huserade. I främlingsfientlighetens tassemarker. Parat med tuffa tag inom rättsväsendet attraherade detta ett antal flyktiga moderater. Därav den märkliga Leijonborg-effekt vi fick uppleva under valnatten den 15 september 2002, men tiderna förändras.
Sedan dess har partiet försökt förvalta sitt pund. Valets 13,2 procent fick förstås kammen att växa. Fortfarande är folkpartiet ohotat som det näst största borgerliga partiet. Den senaste Temo-mätningen kan däremot inte upplevas som en helt upplyftande läsning. Nu ligger partiet under tio procent i väljaropinionen.
I dag är det Fredrik Reinfeldt och hans moderater som tar för sig. I de luttrade folkpartileden börjar då oron gnaga. Det gäller ju att profilera de egna hjärtefrågorna än mer. Så varför inte göra upp med Thomas Bodström. Sedan må både Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt gnissla tänder.
I grunden är folkpartiet lika kluvet i sin politik som det alltid varit. Något som också drabbar alliansen. Politisk motvind är inget för flyktiga folkpartister. Då krävs krafttag för att synas. Det vet Leijonborg. Mer kan väntas.