Jag måste säga att jag trots allt är rätt imponerad av svensk borgerlighet. Allt tyder på att valet är kört, att de själva accepterar detta samtidigt som de fortsätter sina litanior om att allt dåligt är socialdemokratins (och omständigheternas) fel. Vi går åt pipsvängen – och det är de andras fel.
Ännu mer imponerad är jag, som gammal revolutionär, av att borgarna nu i politiska uttalanden och långa litanior på ledarsidorna ansluter sig till en revolutionär grundsyn. Folket har rätt att oavsett konstitutioner och nationell självständighet avsätta sina ledare. Folkvald eller inte, spelar ingen roll, det centrala är vilken som vinner kampen om herraväldet av territoriet. Eller som min gamle ordförande Mao sade: Politisk makt växer ur gevärspipor. Och folket behöver inte göra det själv, utan kan ta hjälp från andra aktörer utanför landets egna gränser.
Borgerligheten har på det ideologiska planet accepterat revolutionen som samhällsförändrande princip. Det är inte utan att en annan gammal bråkstake kommer i tanken: Strindberg frågade en gång om revolutionen är laglig. Svaret var, menade nationalskalden, att javisst, revolutionen är laglig därför att revolutionärerna stiftar en lag som förkunna den laglig. Rätt enkelt, eller hur?
Frågan är om svensk borgerlighet anser att denna princip om att folket har rätt att vräka sina ledare också gäller Sverige? Hade det varit rätt av arbetarrörelsen att 1917 göra revolution? Eller när kronan föll 1992, skulle man kunna tänka sig att socialdemokratin tog över en uppenbarligen konkursad regeringsmakt utan att följa konstitutionens? Svaret är förstås NEJ, det här med revolution gäller andra länder och om det riktas mot ärkefiender som Ryssland. Eller om västerländska värderingar. Vad de därmed säger är förstås att ”makt är rätt” och det har de i och för sig rätt i.
På en annan punkt är jag dock mindre imponerad av borgerligheten. De har försökt se uppriktigt förvånade ut över att Ryssland hävdar sin intressesfär med militär makt, trots att det är just sådant som hela tiden händer på den internationella arenan, nu såväl som historiskt. Det verkar komma som en överraskning för borgerligheten att nationer och imperier har maktambitioner, att jordklotet behärskas av olika aktörer som försöker att antingen utvidga sin sfär eller försvara vad som uppnåtts. Det är en slags naiv idealism som präglat deras syn på svensk säkerhetspolitik, och som förklarar varför de medverkat till att avskaffa svenskt försvar för att istället satsa på att tillsammans med Imperiet försöka kristna infödingar på andra sidan jordklotet.
Liksom fredskämparna på 80–talet som trodde att kriget bäst bekämpades om Norrbotten förklarades vara en kärnvapenfri zon – har de satt sin tillit till den goda viljan.
De verkar också ha föreställt sig att ondskans imperium kommer att acceptera en gradvis degradering och nedmontering, utan att reagera. Att Ryssland finner sig i att bli kringränd av sina fiender, att de kommer att lägga sig platt i kampen om de resterande energiresurserna, att med ett stoiskt lugn avvaktar det slutgiltiga sönderfallet, där USA-imperialismen tar den ena halvan och Kineserna den andra.
Allt detta sagt för att understryka att Alliansen gjort ideologisk konkurs. Och det bekymrar mig mycket mindre än att jag inte tror att socialdemokratin har ett dugg bättre ställt med sin säkerhetspolitiska analys.