Alliansregeringen har nu på allvar drabbats av det som brukar kallas ”kejsarvansinne”. Alltså makthavarens tendens att se all kritik som illasinnad och illojal, riktad mot de fina målsättningar som de stora ledarna själva har.
Finansmarknadsministern Peter Norman är ett bra exempel. I SvD i 26 juli lägger han ut rökridåer kring Alliansens ansvar för Vattenfalls stora förluster.
Först åberopar han Alliansargument 1: Det är sossarnas fel! Det var Perssonregeringarna som inledde äventyren på kontinenten. Vattenfalls prekära situation är något Alliansen ärvt, egentligen. Alliansargument 2 förekommer också, nämligen att det är de svängande konjunkturernas fel. Ingen kan ju försäkra sig mot framtiden. Alliansen är oskyldig som en brud.
Dessa två argument har Alliansen kört med sen de tog makten 2006. Men nu tillkommer ytterligare något. Mycket försiktigt och varsamt bäddar Norman in det i smicker och vänligheter – mot förra näringsminister Maud Olofsson. Men det är uppenbart att det är hon som nu ska bära ansvaret för fiaskot så att övriga i Alliansen, och främst moderaterna, går fria. Norman skriver på ett sådant sätt att vi ska uppfatta det som om Olofsson genomförde affären utan att egentligen blanda in de andra i regeringen.
Sedan går Norman vidare i det som är kejsarvansinnets kärna – nämligen påståendet att de som kritiserar egentligen är onda och har skurkaktiga avsikter. Norman manar oss alla att nu sluta leta syndabockar och istället hålla samman nationen i en svår tid. Sluta kasta paj och smuts, ge arbetsro. Tänka på de anställda i Vattenfall och svenska folkets framtid. Den som kritiserar Nuon-affären ser således inte till allas bästa utan är stygga och politiserande.
Men är nu inte dessa anklagelser typiskt hårddraget gnällande på en regering som gör så gott de kan?
Nej, jag tycker inte det. De borde stå upp rak i ryggen och erkänna att ”jo vi sket i det blå skåpet” och sedan försöka skaffa Sverige en energipolitisk överenskommelse över blockgränserna, för näringslivet, för medborgarna. Men Alliansen har inte rent mjöl i påsen. Det finns i Peter Normans artikel en formulering som tydligt visar att här saknas en hedervärd inställning, istället är det fånig brännvinsadvokatyr som gäller: Norman skriver att det funnits kritik mot att ”priset för Nuon var högt”. Det borde förstås stå ”priset var FÖR högt”. Men det är en medveten ordstympning som Norman ägnar sig åt. Och det är knappast ett skrivfel för formuleringen finns med två gånger, där det tydliga ”för” saknas.
Således. Peter Norman väljer att ge sossarna, mystiska marknadskrafter och f.d. kollegor skulden. En sällsam kombination av fånighet och feghet. Alliansen har drabbats av kejsarvansinnet.