Alliansen och försvaret
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu är utvecklingen i Ryssland huvudproblemet. Det korta kriget i Georgien bekymrar och har vänt upp och ner på försvarsdebatten.
I samband med Folk och Försvars rikskonferens i Sälen gjorde folkpartiledaren Jan Björklund ett spektakulärt och alliansavvikande utspel. Major Björklund lanserade helt nya tankar när det gäller försvarspolitiken. Han pläderade för ett kraftfullare hemmaförsvar istället för utlandssatsningar. Han förordade också att det i en framtid måste finnas en permanent militär närvaro på Gotland.
Allt stick i stäv med de planeringsanvisningar som alliansregeringen som så sent som i november förra året lämnade till ÖB Håkan Syrén. Jan Björklund vill profilera sig på ett annat område än skolan och då ligger försvaret närmast för en gammal officer. Däremot tas hans initiativ inte emot med någon större entusiasm bland de övriga borgerliga partierna.
Försvarsminister Sten Tolgfors betonar med emfas, att Folkpartiet har varit med om den alliansuppgörelse som nu gäller för försvaret.
Björklund måste ställa in sig i ledet och inte köra ett eget spår i försvarspolitiken. Punkt.
Den enade borgerliga alliansen har allt fler sprickor och fler lär det bli ju närmare valet vi kommer. Det är inte bara Jan Björklund som är ute och vinglar. Även Kristdemokraterna har egna uppfattningar och avviker från de tre övriga partierna i alliansen vad gäller homoäktenskap. Lägg därtill att Folkpartiet anser att en utbyggnad av kärnkraften är ett måste medan övriga partier i regeringen inte vill röra i den frågan före 2010.
Så när högeralliansen kritiserar vänsterblocket för splittring börjar det mer likna att kasta sten i glashus.
Sedan må sägas att Jan Björklund har en poäng. Den moderatledda försvarspolitiken tycks mer vara av kvartalskaraktär än långsiktig.
Ena månaden betonas en försvarslinje, senare något helt nytt. Det är inte märkligt att ÖB Håkan Syrén känner sig frustrerad i sin roll som överbefälhavare. Ett uppdrag han snart, och säkert med glädje, lämnar.
Hur många ska omfattas av det framtida försvaret? Hur ska Sverige försvaras i en krissituation? Hur ska försvaret vara regionalt organiserat för att täcka hela landet, och vad händer inom alla de stödmyndigheter som är beroende av försvaret? Och är det just den insatsorganisation som det nu skissas på som är den vi i en framtid ska förlita oss på?
Svaren från regeringen är minst sagt grumliga. Eller som ÖB uttryckt det: "Vi befinner oss i ett oerhört otydligt läge". Och mera tydligt; Sverige kan inte med den nya organisation som regeringen vill genomdriva inte försvara sig på egen hand.
Istället hoppas högeralliansen på ett Nato-medlemskap. Något som en stark svensk opinion är emot. Även om både moderater och folkpartister har våta drömmar om Nato.