Alla måste få sin röst hörd
Representation. Det är vanligt att dagens aktiva politiker ofta har mycket större inkomster än sina väljare. Bland de socialdemokratiska riksdagskandidaterna i höstens val var det bara en av fem som hade en inkomst på samma nivå som en svensk medelinkomsttagare. Resten var högavlönade.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Föga överraskande visar det sig att de flesta som stod på valbar plats även bodde i bostadsrätter eller villor. Endast 15 procent av de politiker som kandiderade bodde i hyresrätt. Av vanliga Svenssons bor 31 procent i hyresrätt och många köar i dag för att få en hyreslägenhet. Det byggs nämligen få hyresrätter. I år i bästa fall omkring 3 000. Dessutom med en hyreskostnad som vem som helst inte kan klara. Högeralliansens bostadspolitik lär inte förbättra situationen. Snarare tvärtom.
Kan det bero på att aktiva politiker inte längre har samma inlevelse eller förståelse för människors behov av ett bra och billigt boende? I dag diskuteras fastighetsskatten, men mindre att många normalinkomsttagare måste lägga drygt 30 procent av sin nettolön på sin hyra.
Så enkelt är det förmodligen inte. Om politiker tjänar mer eller bor bättre än sina väljare behöver det inte betyda att de inte kan känna solidaritet med dem som har låga löner, och som skulle vilja ha en bättre bostad, eller en bostad över huvud taget. För att ett samhälle ska vara rättvist behöver inte alla tjäna lika mycket eller bo i precis samma upplåtelseform. Däremot är det nödvändigt att de svaga grupperna i samhället har starka talesmän i kommuner, i landsting och i riksdagen.
För många socialdemokrater är det självfallet ett dilemma när det som i den här undersökningar visar sig att låginkomsttagare är så dåligt representerade i partiet. Istället har medelklassen fått breda ut sig. Hellre en ombudsman i politik eller fack, eller i annan närstående organisation, än en ensamstående kvinna med barn. Därmed ges alltför många aldrig ens tillfälle, eller möjlighet att komma in i det politiska rummet. Politik är i mycket fortfarande arena. Inte minst inom socialdemokratin.
Någonstans kommer man till en kritisk gräns där det socialdemokratiska partiet inte längre kan sägas representera de grupper som man säger sig vilja värna om. Risken är då att väljarna upplever, att politikerna inte längre representerar dem. Kanske var det en fläkt av detta som blev avgörande vid valet 2006. Människor tröttnade på ett parti som upplevdes som en aning trött och mer systemförsvarande än framåtsyftande.
I grunden handlar det om jämställdhet och rättvisa. Representanter för de lågavlönade måste också in i de politiska församlingarna. För hur det än är spelar det alltid en roll hur ett problem definieras. Den som har det ekonomiskt besvärligt vet hur det känns. In på bara kroppen. Ju längre man själv befinner sig ifrån en sådan situation desto svårare har man att förstå den.
Politik får aldrig bli enbart en medelklassfråga. Alla måste få sin röst hörd. Annars skapar vi ett inte önskvärt vi- och dom-samhälle. Tyvärr är vi redan en bra bit på väg åt det hållet.
En förutsättning för att åter övertyga är att politikerna blir mer tillgängliga och öppna, att de också möter sina väljare mellan valen. Att viktiga beslut fattas under offentlig debatt och inte smygs undan eller kommer som obehagliga överraskningar för dem som drabbas. För att kunna skapa nytt förtroende gäller det att spela med öppna kort. Beslut bakom stängda dörrar är aldrig bra politik.
En politiker måste dessutom alltid vara beredd på att ifrågasättas, på att förslag och beslut ställs under debatt och kritiseras. Människor vill ha makt över sin vardag. Något som partier och politiker måste lära sig förstå.