Under de borgerliga regeringsåren har bostadsbristen ständigt ökat och vi har kunnat se hur allt fler av allmännyttans bostäder sålts eller ombildats till bostadsrätter. Särskilt lukrativt har det varit att i storstäderna göra sig av med allmännyttan. Den sociala bostadspolitiken har hamnat i malpåse om den ens existerar längre.
I bolagsordningarna för allmännyttans bostadsföretag framhålls ofta att de ska tillhandahålla bostäder med blandade boendeformer. Det ska motverka social segregation samt trygga bostadsförsörjningen även för speciellt utsatta grupper. Idag tummas det på detta. Låginkomsttagare, ungdomar och invandrare har hamnat i kläm.
Idag byggs det framförallt bostadsrätter till människor som har råd att betala för sig. Ja, om det överhuvudtaget byggs bostäder. Det lönar sig inte att bygga hyresrätter, eftersom få har råd att betala den kvadratmeterhyra som gäller för nyproduktionen.
En bostad borde vara en grundläggande rättighet, men så är inte fallet. Den har bostadsminister Stefan Attefall och hans kamrater i högerregeringen dribblat bort.
Nyproduktionen av bostäder är otillräcklig och har varit så under hela den borgerliga regeringsperioden. I våra storstadsområden är bostadsköerna dessutom stadigt växande. Detta allt medan behoven av nya och billiga bostäder ständigt ökar. Inte minst med tanke på att 1990-talets ungdomsgenerationer nu söker sig ut på
bostadsmarknaden.
Inför en kommande lågkonjunktur, som alla varnar för, vore bostadsbyggandet ett av flera medel som en regering med initiativkraft kan styra över för att få fart på ekonomin. Det borde därför byggas mycket fler bostäder än vad som sker idag. Så sker inte i alliansregeringens mycket förströdda bostadspolitik. Regeringen verkar föga oroad för det minskade bostadsbyggandet. Och särskilt när det gäller billiga och bra bostäder för ungdomar.
En bra bostad till en rimlig kostnad är en viktig rättvisefråga. Idag byggs det enbart bostäder till människor som har råd att betala en hygglig slant för sitt boende. Det borde istället byggas många fler billiga hyreslägenheter. Nu minskar i stället byggandet av hyreslägenheter och har gjort så i flera år.
Anmärkningsvärt är hur den sociala bostadspolitiken trängts undan när de marknadsliberala idéerna fått allt större genomslagskraft. Hur vi bor, var vi bor och hur mycket det kostar att bo är viktigt för alla. Det kan inte vara rimligt att många låginkomsthushåll idag måste använda hälften av sin inkomst till att betala för boendet medan högavlönade får allt bättre bostadsförhållanden.
I spåren av de höga boendekostnaderna har bostadssegregationen därför ökat. Inte minst i storstäderna , där det är full lekstuga på bostadsmarknaden. I allt fler bostadsområden har vi därför fått en koncentration av en välbeställd och köpkraftig medelklass. I andra samlas de som blir över; ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare.