Tjänsterna ska rikta till sig långtidsarbetslösa, ha lön enligt kollektivavtal och vara 75 procent av en heltid, för att ge utrymme för studier och att söka jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Jobben ska kunna pågå max två år.
Vidare vill partierna satsa på trainee-jobb för unga långtidsarbetslösa, fler folkhögskoleplatser och andra utbildningar.
Det är välkomna förändringar. I och för sig är det en vacker ambition att alla ska ha ett ”riktigt jobb” på den reguljära arbetsmarknaden, som den tidigare regeringen ville. Men så funkar inte verkligheten i ett slimmat och pressat arbetsliv.
Människor med olika former av funktionsnedsättningar (oavsett om det handlar om fysiska, psykiska, sociala eller andra bekymmer) har svårt att sig in på arbetsmarknaden.
Siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att bara 44 procent av dem är i arbete. För kvinnor med funktionsnedsättningar är situationen ännu sämre: av dem har bara 39 procent ett jobb.
Därför krävs större samhällsinsatser (i form av extratjänster, trainee-jobb, lönebidragsanställningar, sociala kooperativ med mera) för alla dem som inte får plats på den vanliga arbetsmarknaden.
Alla är inte sin egen lyckas smed. En del behöver en hjälpande hand och en subventionerad anställning för att ta sig ut i arbetslivet.
Det är bättre än att alla dessa människor bara passiviseras och förvandlas till socialbidragsmottagare.
Det finns emellertid ett frågetecken i regeringsförslaget – att extratjänsterna tidsbegränsas till max två år.
Det måste finnas vettiga och ekonomiskt hållbara alternativ även för dem som inte fått ett ”riktigt jobb” efter två år på en extratjänst.
Verkligheten är att det finns en stor grupp som kommer att ha det fortsatt svårt på arbetsmarknaden, oavsett konjunkturläge eller hur mycket den nya regeringen än investerar i järnvägar och bostadsbyggande.
Enligt tidigare LO-utredaren Jan Edling finns det omkring 90 000 svenskar som befunnit sig i den så kallade obalansen på arbetsmarknaden under mycket lång tid.
Edling har även visat att deras svårigheter inte bottnar i bristen på arbetsmarknadsutbildning. De flesta av dem har gått alla sorters skolor och kurser.
För dem kommer det inte att räcka med två år som extraanställd på ett äldreboende eller en folkhögskolekurs.
De är i behov av lösningar som sträcker sig betydligt längre tid – i en del fall ett helt yrkesliv.
Till exempel skulle det behövas en höjning och indexering av lönebidragstaket för att skapa jobb för fler av dem som hamnat utanför.
Lönebidragstaket (som är det maximala beloppet som arbetsgivaren får för att bereda plats åt en bidragsanställd) har legat stilla på 16 700 kronor i månaden sedan 2007.
Det håller inte i längden Idrottsklubbar, handikappföreningar, församlingar och andra ideella organisationer kan göra större insatser för att skapa meningsfull sysselsättning åt fler. Men då måste de kompenseras för sina insatser.