Äldrevården kräver resurser

Antalet äldre växer snabbt. Samtidigt kommer antalet vårdkrävande äldre att växa. År 2030 förväntas var femte svensk vara ålderspensionär. Närmare 500 000 personer är i dag över 80 år, det vill säga drygt fem procent av befolkningen. Under det senaste åren har vi därför upplevt en faktisk nedrustning av äldrevården.

Piteå2008-04-25 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Svensk äldrevård är inte i kris, men bristen på vårdplatser och utbildad personal blir allt vanligare. Det saknas inte sällan kunskaper om åldrandet och dess sjukdomar. Även sjuksköterskor med geriatrik som specialitet har blivit en bristvara. Medan kommuner runt om i landet drar ner på antalet platser i äldreomsorgen finns samtidigt ett uttalat behov av både nya vårdplatser och mer personal inom åldringsvården.
Hittills har äldrevården klarats hyggligt. Men allt eftersom organisationer slimmats och allt färre får allt mer att göra sker tyvärr allt fler övergrepp mot äldres rättigheter. De vanligaste klagomålen från äldreboende är att vårdtagarna, eller som det numer heter brukarna, inte bemöts på ett värdigt sätt och att deras integritet och åsikter nonchaleras.

Medan antalet vårdbehövande äldre ökar har antalet utbildad personal minskat. Äldrevården riskerar därmed att bli en krisbransch. I dag lider äldrevården dessutom av att alltför många av de anställda är deltidare.
Rekrytering och utbildning av ny personal borde ha prioriteras för länge sedan. Liksom heltider. Personalbristen är det allvarligaste problemet inom äldrevården. Alltför få händer har alldeles för mycket att göra. Något som inte borde vara en nyhet för någon, men hur ofta upplever man inte hur ansvariga politiker överraskas när någon äldrevårdsinstitution får anmärkningar för vanvård.

Det krävs bra och välutbildad personal för att hålla god kvalitet i åldringsvården, som i all vård. De som sköter våra äldre i dag gör ett bra jobb, men det krävs ökande resurser.
Alltför många avskräcks av att personaltätheten är otillräcklig, att den mänskliga kontakten kommer på undantag för ett evigt springande för att klara akuta arbetsuppgifter. Få tar i dag ett låglönejobb utan utvecklingsmöjligheter, där man dessutom direkt riskerar att hamna i stress och utbrändhet. Något som är alltför vanligt i den kraftigt kvinnodominerade åldringsvården.

Samarbetet mellan kommuner och landsting om äldrevården måste dessutom bli bättre. Det är alltid olyckligt när det finns två huvudmän för samma grupp människor. När sjukvården gjort sitt akuta arbete krävs för många äldre ofta en lång period av rehabilitering och därmed en kvalitativt mycket bra hemtjänst. Det är kommunernas ansvar. Här brister det tyvärr alltför ofta vad gäller resurser.
Åtgärder måste till från samhällets sida för att skapa beredskap inför framtiden. Om inte kan den kommande åldringsboomen blir helt ohanterlig. Inte av okunskap utan på grund av senfärdighet.

Trots allt har en hel del förbättrats under senare år. Mycket tack vare Lex Sarah, men för att äldrevården ska fungera fullt ut krävs i första hand mer personal och utbildad sådan och en lön som premierar det stora ansvaret som krävs för att ta hand om gamla människor som behöver både stöd, vård och omtanke. I dag sliter många hårt inom all vård och omsorg. Ständigt med sparbeting hängande över sig.
Det är utifrån detta perspektiv fantastiskt att det finns människor som orkar protestera och ifrågasätta och att de vågar anmäla missförhållanden. Därför är Lex Sarah så bra.
Det kan aldrig vara fel att avslöja brister i äldrevården. En dag är vi alla där.