Varför åker folk på dans och trängs med en massa andra människor när de kan dansa lika bra hemma i sin trädgård?
Och varför köper folk husvagn för 100, och åker sen och ställer sig bredvid andra husvagnar, trots att det finns massor av plats ute i spenaten där det går att stå gratis?
Skälet är att vi människor behöver förtätningar. En av civilisationens största välsignelser är därför städerna där det blir bättre ju fler som packas samman på samma plats. Ibland kallas det fenomenet för "agglomeration".
En agglomeration är en förtätning av människor, och deras beläten, såsom vetenskapliga institutioner, företag, organisationer, nätverk och liknande.
Men som sagt oftast är det städer vi tänker på när vi hör ordet "förtätning".
Städerna är tillväxtmotorer. När människor trängs ihop på samma lilla område uppkommer en dynamik i form av utveckling av nya idéer och lösningar. Med andra hjärnor på armlängds avstånd blir det också mer snurr på tankeaktiviteten. Priset är förstås att folk tvingas trampa varandra på hälarna och driver upp bostadspriserna till rekordnivåer. Det osar en del miljöovänligt också av bilarna, när alla ska tränga sig fram till köpladan.
Men det som gör susen med agglomerationen är att vi inom en dag kan klara av ett halvdussin oväntade möten, som antingen leder fram till nya affärsidéer, en anställning, ett kontrakt, eller ytterligare släktled.
Agglomerationerna är bra för såväl näringslivets dynamik som att bryta ner ovanan med kusingiften.
Och ur dessa möjligheter slår de gnistor som tänder nya idéer och ytterligare civilisatoriska erövringar.
Det intressanta är att trots den överväldigande bevisningen om att stora städer befrämjar det tillväxt som ger oss välfärd är vårt ideal fortfarande den lilla stugan på landet.
Det var därför som många ställde sitt hopp till Internet.
När internet kom så var det många som förutspådde geografins död. Det skulle inte längre vara nödvändigr att bo i förtätningen, i agglomerationen, att längre knäböja för staden, utan vi skulle kunna flytta ut till en fet skog och där, i timmerstugan, med en kopp rykande solidaritetskaffe, en muntert sprakande brasa och varma raggsockor på, uppkrupen i favofotöljen, sköta våra oväntade möten via nätet, kreera kunskapssamhälleliga underverk, samtidigt som vi tittade till ridhästen och lät hunden vattna sig vid någon självvald buske.
Äntligen skulle drömmen om den jämnt fördelade befolkningen över hela vårt avlånga land kunna förverkligas. Det enda som behövs är mobiltäckning och en rejäl bredbandsgata nerplöjd genom storskogarna.
Men alls icke!
Istället flyttar folk in till stan.
Men, och det är ett viktigt men, det centrala med agglomerationen är inte egentligen att det bor 1 miljon människor på samma ställe, utan att det är många som trängs på samma yta. Det kan också faktiskt vara att ett tiotal hushåll finns i närheten av varandra. Det är där brytpunkten finns. Nästa kommer nog inte förrn det är 10 miljoner på samma plats. Och dit har vi långt i Sverige. Men 10 hushåll, det kan vi skrapa ihop på en eftermiddag.
Så kära medborgare, se till att trängas rejält! Agglomera mera!