1968 är överskattat
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Precis som vi fick det 1988 och 1993 då 25-årsminnet uppmärksammades. För att inte tala om 2018, då det är dags för femtioårsjubileum.
Av 1900-talets årtal är det nog bara 1917 som kan tävla med just 1968 om att vara mytomspunnet. Samtidigt är det förmodligen också - åtminstone om vi håller oss till Sverige - det som är mest överskattat.
Faktum är ju att mycket av det som brukar förknippas med majrevolten - upproret mot auktoriteterna, vänstervridningen och den sexuella frigörelsen - endera redan var i gång eller också inträffade senare än 1968.
För radikaliseringen av politiken i slutet av 1960-talet spelade andra faktorer mycket större roll. Förnyelsen inom kommunistpartiet. Böcker som Göran Palms "En orättvis betraktelse" och makarna Inghes "Den ofärdiga välfärden".
Sånt påverkade debattklimatet i radikal riktning och följdes upp av socialdemokraternas extra partikongress 1967, låginkomstutredningens rapporter och den stora gruvstrejken. Och det var nog framförallt då, i december 1969, när Malmfältens gruvarbetare gick i strejk, som den svenska modellen verkligen kom i gungning.
Kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968 är i den jämförelsen bara ett blekt eko av något som hände i Paris samtidigt och blev heller aldrig mer än en krusning på ytan.
Att påpeka detta är inget förringande varken av FNL-gruppernas idoga opinionsarbete eller 1970-talets pånyttfödda kvinnorörelse, bara att ge saker och ting deras rätta proportioner.
I historiens backspegel framstår det också som en gåta att det som inledningsvis ändå var ett friskt, ungdomligt uppror mot stelnade institutioner och öppnade fönster mot Tredje världen kunde utmynna i något så galet som sjuttiotalets sektvänster.
Det enda alla dessa bokstavskombinationer delade var ju, förutom en grotesk självöverskattning och att de såg socialdemokratin som huvudfiende, att de aldrig nådde ut till mer än någon enstaka promille av väljarkåren och följaktligen heller aldrig fick någon politisk betydelse.
Däremot kan de hållas räkning för att de spred gamla och nya upplagor av Marx, Engels och andra socialistiska lärofäder i sina boklådor. En helt annan fråga är sen hur pass flitigt lästa dessa ofta ganska tättryckta skrifter egentligen blev. Om fler verkligen läst Lenins "Radikalismen - kommunismen barnsjukdom" borde många misstag ha undgåtts och historien kanske också slutat annorlunda.
Nu blev det bara några få års hastigt uppflammande. Och sen dess har det varit mera karriär än kamp för de flesta av de forna revolutionärerna.
För övrigt är det illa när nationellt arvegods förskingras för kortsiktig vinst som nu genom försäljningen av Vin & Sprit.
Om det finns högerfolk kvar av gammaldags sort här i landet borde de hålla med mig.