I dag har det gått prick 100 år sedan liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting bildade gemensam regering.
Piteåsonen Edén blev statsminister medan Branting axlade rollen som finansminister i den liberalsocialdemokratiska koalitionen som tillträdde 19 oktober 1917.
Det är självklart att Edéns regering blir ihågkommen främst för sin historiska insats för allmän och lika rösträtt i Sverige. Men regeringen hann med mer än så.
Andra viktiga inrikespolitiska beslut var lagen om åtta timmars arbetsdag, förslaget om dödsstraffets avskaffande (som blev verklighet 1921), en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.
Även på det utrikespolitiska planet skedde kursändringar – till exempel ett närmande till Storbritannien som hade stor betydelse för livsmedelsförsörjningen och för att pressa tillbaka hungersnöden i Sverige.
Vidare tog regeringen ställning för att Sverige skulle gå med i det nybildade Nationernas Förbund – ett beslut som inte var självklart. Även på den tiden fanns nej-sägare och isolationister. Både högerns Ernst Trygger och vänstersocialisten Ivar Vennerström ingick i motståndarlägret.
Med alla rimliga mått mätt ledde Edén en framgångsrik regering. Men konstigt nog är detta ändå enda gången som socialdemokrater och liberaler bildat en gemensam koalition. Under historiens lopp har partierna dock visat samarbetsförmåga vid fler tillfällen.
￭ 1974 och 1975 var Olof Palme och Gunnar Helén de drivande krafterna bakom Hagauppgörelserna om den ekonomiska politiken.
￭ Under folkomröstningskampanjen 1980 samarbetade S och FP (dagens L) om energifrågan i linje 2.
￭ 1990-1991 gjorde Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg upp om den stora skattereformen.
Det är i samtliga fall samarbetslösningar som varit till glädje för Sverige – och det borde vara en fingervisning i dagens splittrade politiska landskap.
Om Edén och Branting kunde samarbeta i en betydligt mer politiskt skakig och osäker tid borde vara möjligt även för dagens partiledargarnityr.
Det borde finnas förutsättningar för liberalsocialdemokratiska överenskommelser om skatter, sociala försäkringar, familjepolitik, bostadspolitik och många andra frågor även i det moderna Sverige.
Historien lär oss under alla omständigheten att det är pragmatiska samarbetspolitiker som Edén och Branting som bär utvecklingen framåt ¬– inte högljudda stridstuppar av samma sort som Ernst Trygger och Ivar Vennerström.
I Piteå ansluter Nils Edéns väg till Olof Palmes gata. För mig symboliserar det närheten mellan socialdemokrati och socialliberalism i bygget av det moderna och demokratiska välfärds-Sverige. Det finns idémässiga likheter när det gäller vikten av att tukta och komplettera marknaden med socialpolitik, skolpolitik och andra samhälleliga insatser.
Under åren 1917-1920 förenades dessa idéer i en väl fungerande regeringspolitik och arbetet för att etablera demokrati i Sverige.
Därför finns många goda skäl att påminna om Nils Edéns liv och politiska gärning denna dag.
Utan hans och Hjalmar Brantings förmåga till samarbete i grundläggande samhällsfrågor vet vi inte var Sverige befunnit sig idag.