En skola på resa till 1950-talet
SKOLPOLITIK. Om medborgarna får säga sitt är skolan näst efter sjukvården den fråga som berör dem mest. Självklart. Många har barn eller barnbarn i skolan. Därför har skolfrågorna alltid haft en stor plats på den politiska dagordningen. På gott och ont. På gott när det funnits ansvariga politiker som varit framsynta och som tagit fatt i problemen. Mer av ondo när det mer pratats än varit verkstad.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Målet för den svenska skolan måste vara att alla, oberoende av etnisk och social bakgrund, ska ges möjligheter att nå samma kunskap. Efter 1990-talets krisår vet vi också att skolan fortfarande är en samhällssektor som har stort behov av extra resurser för att alla även ska få samma möjligheter. På den punkten hummar Leijonborg och Björklund.
Att jobba för en rättvis skola för alla är inte folkpartiets starkaste gren. Hellre då friskolor för dem som redan har goda förutsättningar. Hårdare regler för dem som går i skolor som inte fungerar. Det omvända förhållandet måste vara det enda rätta. Men icke i den nya regeringens elittänkande.
Verkligheten talar sitt tydliga språk. 100 000 elever vantrivs i dagens skolan. Allt enligt en undersökning som Skolverket gjorde för något år sedan. I dag är de kanske fler? Leijonborg och Björklund vet förstås inte.
Tjugo procent av eleverna lämnar skolan utan avgångsbetyg. Hela tio procent är inte behöriga att söka gymnasieskolan. Minst fyra procent av eleverna är funktionella analfabeter. Då ropar Björklund på nya pekpinnar. Han tror sig leva på 1950-talet. Det är 2010-talets skola han ska skapa. Dagens elever är inte desamma som när major Björklund knatade till skolan.
Alla vill skolan gott, och visst vill kommunpolitikerna satsa på skolan, men pengarna räcker inte alltid till för den uppryckning som måste till för att våra barn och ungdomar ska få en skola som ger alla samma möjlighet till utbildning. Både vad gäller grundskolan och gymnasieskolan.
Dagens problem drabbar de minst studiemotiverade eleverna. De som bäst behövt hjälp har kommit mest i kläm. Mot detta finns inget recept i folkpartiets skola. Inte ens med det nya regeringsansvaret.
Det viktiga är att snabbt komma till rätta med de växande problemen av likgiltighet som drabbat skolan, där resurser saknas för nya läromedel, för att hålla klasserna på en rimlig storlek och för resurspersoner som kan stödja elever med svårigheter.
Lägg därtill att dagens skola avlövats på skolsköterskor, kuratorer och vaktmästare. Med en sådan politik bäddar man för kris. Björklund är på dessa punkter helt tyst. Vad vill han egentligen med sin skola? Vi har fått höra så mycket om brister, men konkret då? Vad göra? Eller är det bara eliteleverna som ska motiveras
Dagens skola är inte nödvändigtvis sämre än gårdagens, men när ledande politiker vill få oss att tro det skadar man allt det som är bra och utvecklingsbart. Folkpartiets skolfuxar har en god förmåga att prata sönder det som är gott och det som går att utveckla. De uppträder mest som en elefant i en porslinsbutik än för en framåtsyftande och lyssnande skolpolitik.