Varför är vi så bra i höjdhopp?

Övriga2006-08-05 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
 Ni tänker kanske inte på det så ofta, men de verkligt heta debatterna börjar faktiskt ibland just här på PT:s ledarsida. Tillät jag mig, till exempel, inte bara för ett par veckor sen att spekulera lite löst om en svensk så kallad kulturkanon efter dansk modell? Och vad utbröt sen direkt på DN:s, Expressens och andra tongivande kultursidor om inte en het debatt om just en dylik?

Visserligen fick jag god hjälp av den folkpartistiska riksdagskvinnan Cecilia Wikström, men i alla fall.

Tyvärr har debatten blivit onödigt smal, eftersom den bara begränsat sig till litteratur.



I Danmark tog man ett bredare grepp och fick med både arkitektur och rentav populärkultur. Och det var förstås i den andan jag ville ha med någon låt av Calle Jularbo, men jag kan gott tänka mig Evert Taube också.

Om vi nu överhuvud taget ska ha någon kulturkanon alltså. Långt ifrån alla är överförtjusta i iden. Själv är jag heller inte säker. Allt beror ju på syftet och återfall i påbjuden svenskhet finns det all anledning se upp med. Men det hindrar ju inte att själva debatten om vilka konstnärer och verk som är grundläggande för svensk kultur kan ha sitt värde.

Så är det ju även med politiska program. Det är debatten innan som betyder mest. Hur många hämtar inspiration i ett partiprogram sen det väl är antaget?



Men såväl kultur som politik lär hamna i skuggan av EM i friidrott den närmsta veckan.

På hemmaplan och med svenska medaljchanser som för en gångs skull inte känns ett dugg överdrivna.

Om något idrottsligt glatt mitt barnsliga sinne på senare år är det Sveriges återkomst som friidrottsnation. De där tre gulden i OS 2004 kändes nästan som om livet äntligen gett mig kompensation för att jag var för liten 1948, då det blev svenska medaljer i nästan allting i London. Arne Åhman tog guld i tresteg och guld i den grenen kan det ju bli nu också.

Tresteg är ju, av någon anledning, en klassisk svenskgren - tre OS-guld. Precis som ännu mer höjdhopp där EM-gulden formligen radat upp sig ända sen 1938.

Hette de inte Benke Nilsson (1954) eller Richard Dahl (1958) de som vann, så hette de Anton Bolinder (1946).



En populär politisk förklaring brukar vara våra många utbyggda inomhushallar. Onekligen kompenserar de våra långa vintrar, men förklarar ändå inte varför "vi" inte lyckats lika bra i närbesläktade teknikgrenar som längd och stavhopp.

Likaså kan man grubbla länge på varför vi kontinuerligt ända sen Sten-Pelles dagar ständigt får fram häck- och hinderlöpare av yppersta klass, men däremot nästan inga slätlöpare. Det är lika gåtfullt som att Finland sen urminnes tid producerar långkastare i spjut i en till synes oupphörlig ström.

Att det skulle ligga oss särskilt i generna att vara bra i häck och höjd kan man ju inte gärna tro på.



För övrigt ska vi inte underskatta sambanden mellan idrott, väder och politik.

Ett semesterväder som årets borde rimligtvis gynna den sittande regeringen. Och vad skulle sen bättre kunna illustrera Göran Perssons budskap att "det går bra för Sverige" än ett blågult medaljregn i Göteborg?
Läs mer om