Om (S)otis och att inte ge upp
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om jag inte hade barn som vittnen skulle jag sedan länge hämtat hagelbössan och sökt den amerikanska lösningen på sociala problem. Men samtidigt är Sotis beundransvärd. Han kämpar med list och kraft för sin frihet. De två andra cellkompisarna är slöa, dumma och alltid mer lättfångade om de lyckas ta sig ut genom samma hål som Sotis grävt eller trängt upp mellan fängelseplankorna.
Han ger inte upp, trots att han borde inse att det är kört.
Sotis hette också en av två grekiska järnvägare som jag delade liggvagn med en gång uppe i Lappland. I kupen fanns också en odrägligt full norrman, som hade en plastdunk med hembränt i en svångrem runt halsen.
Grekerna vägrade smaka av smörjan och det skapade strax ett råkurr mellan Sotis och den fulle norrmannen. Finkelamöban hade i kraft av sina brännviskrafter först övertaget, men efter en stund härsknade den något fyrkantigare växlaren till på allvar och knöt upp svansen på sin antagonist.
Det hela slutade med att norrmannen blev avslängd i Kiruna. Konduktören trodde mer på sina grekiska kollegor än på det finkelstinkande broderfolket. Att baggen hade kräkts i korridoren hjälpte också till. Därför kunde jag och grek-Sotis sitta där och berätta krigsminnen medan vagnen rullade sakta söderut genom det karga landskapet.
Jag har alltid undrat om norrmannen någonsin kom fram till sin syster i Stockholm. Och om Sotis alltjämt minns de märkliga varianter på ouzo som skandinaverna dricker …
Jag undrar också om det inte finns en viss likhet mellan kanin-Sotis och grek-Sotis och svenska socialdemokrater, och då tänker jag inte minst på Göran Persson.
Vid det här laget borde vi alla vara upptagna med att spekulera i hur den borgerliga regeringen ska se ut. Samt vilka politiska förändringar de kommer att genomföra. Socialdemokraterna borde sedan länge vara slagna ur brädet. För ett och ett halvt år sedan var de också med rätta uträknade.
Men trots att Alliansen är sexigare än alla Perssonministärer tillsammans, trots det uppenbara behovet av politisk förnyelse i Sverige, trots alla skandaler, trots Tsunamihanteringen, trots en mandatperiod som till största del varit en rödgrön röra, trots Perssons frånvaro och trots hans förbannade "herrgård", verkar socialdemokraterna vara på G. Visst, de surfar lite på högkonjunkturen. De har också börjat regera landet. Och Alliansens nyhetsvärde har ebbat ut.
Men ändå. Det är helt osannolikt att de fortfarande är med i tävlingen. Kanske är det till och med så, att vi finner det sympatiskt med dem som likt Sotisar (vare sig de är kaniner eller greker) kämpar för att bryta sig fria. Att vi är beredda att förlåta dem deras synder och faktiskt räkna dem bland de främsta.
Jag har sagt det förut och säger det igen. Om Göran Persson vinner valet i höst har han bevisat att han kan gå på vatten. Kanske innebär det att vi inte ser ett politiskt kapitel gå mot slutet, utan att vi snarare befinner oss ungefär mitt i epoken Persson.