Mer mitt eget fel än Selmas
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vad jag vet är att om någon enskild skrift gjort mig till den socialist jag är, så är det varken SAP:s partiprogram eller Kommunistiska manifestet utan istället Folke Fridells "Död mans hand", byggd på författarens egna erfarenheter av trettio år som textilarbetare och med de ofta citerade raderna om att "vi måste få vara med och dela och bestämma, ansvar, vinster och sånt."
Finns det ett stänk av syndikalism i min gråsossiga framtoning är det alltså Folke Fridells "fel". Fast själv vill jag nog tvärtom räkna det honom till godo. Dostojevskijs "Brott och straff", världslitteraturens mest kända roman, har jag förstås också läst. Men minns skamligt nog egentligen bara inledningsorden: "I början av juli, en mycket het dag framåt kvällen ..."
Yrsa Stenius nämnde i en intervju nyligen Väinö Linnas "Upp trälar" från sin egen politiska bildningsväg och det skulle nog jag också göra, jämsides med "Okänd soldat" av samme författare.
Linna, Vilhelm Moberg, Ivar Lo... Ifall någon börjar ana en avsevärd manlig dominans i mina bokhyllor är det rätt gissat. Dock jag vill gärna framhålla att både Nadine Gordimer och Doris Lessing intog en framträdande plats där, långt innan de fick Nobelpriset.
Dem har jag dessutom verkligen läst, till skillnad från Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" som jag aldrig, trots upprepade försök, lyckats komma igenom. Men det är säkert mitt fel mycket mer än Selmas.
Det som utmärker - förutom mängden tidningshistoria och journalistminnen
- min numera rätt hårt gallrade boksamling torde annars vara det massiva inslaget av litteratur på danska och norska. Politiska biografier och memoarer med - medges - en klar snedbalans åt vänster. Einar Gerhardsen, Sigurd Evensmo, Trygve Bull ...
Jag har aldrig ängslats för att ge mig i kast med danska eller norska böcker på originalspråket och det borde ingen annan göra heller. Det är lättare än folk inbillar sig. Missar man något enstaka ord förstår man ändå oftast sammanhanget.
Roy Jacobsens bok om Trygve Bratteli hör till mästarklassen. Bratteli, lägerfången som blev Norges statsminister; denne politiske sfinx om vilken det sagts att han var väldigt språkkunnig eftersom han kunde "tiga på tolv språk." Jag vill inte påstå att Jacobsens biografi, som han själv benämner "fortaelling", gjort mig till en annan människa, däremot har den klart ändrat min uppfattning om Bratteli.
Tre böcker till en öde ö? En omöjlig uppgift, förstås, men i mitt fall skulle nog Tomas Tranströmers samlade dikter ligga tämligen bra till. Ensam på en ö skulle jag kanske äntligen få tid över att förstå även strofer som jag inte riktigt begriper. Fast till exempel den här aprildikten behöver man ju inte vara expert för att ta till sig:
Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
som spegelbilder.