Medan bomberna faller
KRIG. Varken den internationella konferensen i Rom eller FN:s säkerhetsråd har kunnat ena sig om hur striderna i Libanon ska kunna stoppas. Konferensen i Rom kom ändå fram till att gemensamt arbeta för att så snabbt som möjligt skapa förutsättningar för en vapenvila och skapa möjligheter för en internationell fredsstyrka att sättas in i södra Libanon.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det mesta tycks alltså ha gått i stå. Den enda vägen ur krisen är diplomati och samtal. Utifrån detta är det är kravet från sju socialdemokratiska riksdagskandidater att utvisa Israels ambassadör i Sverige en felaktig väg att gå. Demonstrera gärna, kritisera gärna, men en dialog måste upprätthållas. Annars gräver vi bara nya skyttegravar.
För Israel handlar det just nu inte längre om att uppnå rättvis fred, utan mer om att att villkorslöst rätta sig efter Israels krav. Fredsprocessen har slagits i spillror. Allt fler kommer därför att dödas och skadas. Risken är att Israel, som 1982, kör fast i södra Libanon. Särskilt som framgångarna mot Hizbollah hittills varit marginella. Raketerna fortsätter att ramla ner över norra Israel, där civila dödas och skadas. Israels bombkrig i Libanon har redan dödat mer än 400 civila. Dessutom är en försörjningskatastrof snabbt på väg, eftersom inga förnödenheter kan fraktas till behövande på grund av de intensiva bombningarna.
Båda sidor bär självfallet ett ansvar för det eskalerande våldet, men det är otvetydigt Israel som är ockupationsmakten och den överlägset starkare parten. Någon gång måste alla inblandade inse att förhandlingar är den enda sättet att uppnå verklig fred och trygghet i Mellanöstern.
Israel har rätt att leva i säkerhet. Ingen kan heller förneka Israel att försvara sig och skydda sig, men om man fortsätter med sin ockupation och fortsätter att utmana sina grannländer kan detta aldrig leda till den fred och den säkerhet som man säger sig vilja eftersträva.
Utvecklingen i Irak har dessutom blivit en allt besvärligare huvudvärk för USA. Konfrontationen mellan ockupationsmakten och den radikala shiamuslimska milisen blir allt häftigare. Terrorattackerna och det väpnade motståndet mot USA och dess allierade har skärpts med en styrka som få trodde vara möjligt. Samtidigt har den irakiska regeringen knappast någon kontroll över händelserna när hundratals människor dödads varje vecka. I ett våld utan slut.
För alliansfria Sverige finns det all anledning att se med oro på utvecklingen i hela området från Libanon till Afghanistan. USA har tidigare nonchalerat FN och tycks i sina supermaktsarrogans vilja fortsätta att göra så. Både i Irak,
Afghanistan och i den eskalerande konflikten mellan Israel och Palestina. Hela mellanöstern är en krutdurk.
Sverige, liksom alla demokratiska länder, måste självfallet uttrycka starkast möjliga avsky för terrorattacker och militärt övervåld var de än inträffar. Självfallet har Israel all rätt att leva inom fredade gränser. Samtidigt vi får inte tveka för att sätt kritisera en krigföring, som fungerar kontraproduktivt och som i sin förlängning kan skapa än en oroligare och osäkrare värld.
Konsekvenserna av den enda supermaktens felsteg, där FN ställs åt sidan, och när all kritik av Israel uppfattas som en fientlig handling, bygger vi bara nya murar och nya orättvisor och nytt hat.