LO, Wanja Lundby-Wedin och partiet
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Wanja Lundby-Wedin blev LO-ordföranden i en tid då många bedömare menade att facket hade förlorat en del av både sin makt och inflytande. I den nyliberala propagandan ingår alltid ett inslag av att vilja förringa fackföreningsrörelsens betydelse.
Allt detta tjat kan påverka en del att tro att LO är en koloss på lerfötter. Så är ingalunda fallet.
Förändringens vind drar förvisso genom LO-leden, liksom i övriga samhället, men i grunden finns här en styrka och en vilja att föra det solidariska samhällsbygget framåt, att slå vakt om medlemmarnas intressen. Medlemsnyttan är inte mindre viktig i dag än tidigare.
Kollektiva lösningar är grunden för LO:s arbete. Något som de högerborgerliga analytikerna har så svårt att inse, eller helt skyggar för.
Under 1990-talets nedskärningsår manifesterade LO starkt mot den socialdemokratiska regeringens besparingspolitik, en politik som drabbade många av LO:s medlemmar extra hårt. I dag är tonläget ett helt annat. Nu betonas facklig politisk samverkan. Det är hörnstenen för den samlade arbetarrörelsen. I historisk tid och inför framtidens utmaningar.
Wanja Lundby-Wedin vet att LO behöver ett starkt socialdemokratiskt parti, och ett parti som tydligt står på löntagarnas sida. Regeringen och socialdemokratin gör sitt för att enigheten ska manifesteras. Göran Persson ser inte längre LO som ett särintresse, som han någon gång och oförsiktigt uttryckt det, utan som en absolut viktig samhällsfaktor.
Det finns naturligtvis orsaker till denna enighet. När det blåser är det en självklarhet att partiet och LO visar upp en enad fasad. Även om det alltid kommer att finnas frågor, som skenbart kan tyda på motsättningar.
Wanja Lundby-Wedin betonar att det för LO är en given sak att man inte kan stödja en politik som inte är förankrad hos medlemmarna. I dag röstar en majoritet av LO:s medlemmar på socialdemokraterna.
Lägger man till dem som röstar på vänsterpartiet är vänstermajoriteten i LO kompakt. Det är utifrån denna verklighet dagordningen bestäms.
Samsyn om den politiska färdriktningen är väsentlig. Lika självklart är att det alltid kommer att finnas meningsskiljaktigheter i sakfrågor. LO måste vara en pådrivare.
Det saknas heller inte frågor där LO och socialdemokratin gemensamt skulle kunna rycka åt sig politiska initiativ. Frågor som saknar riktiga svar. Hur blir det med de framtida trygghetssystemen? Hur ska framtidens arbetsrätt utformas? De fackliga och politiska utmaningarna finns.