Leijonborg kämpar i motvind
KONCENTRATION. Folkpartiets dag i Almedalen kom att domineras av de två områden som partiet profilerat inför valet i höst: skolan , mera läxor, mera disciplin och flyktingpolitiken, språktester. Inget nytt, men kanske är det riktigt att ett medelstort parti som folkpartiet koncentrerar sig och inte splittrar sig i en politisk diversehandel.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Leijonborg vill självfallet lyfta fram liberalismen av Bertil Ohlin-snitt, och att ett liberalt parti behövs i den svenska politiken. Samtidigt vet vi att de liberala grundvärderingarna återfinns i de flesta av dagens riksdagspartier. Då är det inte lätt att hitta den egna profilen. Inte ens med taggade profilfrågor.
Vad som saknas i svensk politik just nu är ett vänsterorienterat borgerligt parti som vill slå vakt om välfärd och rättvisa. Folkpartiet, med sin numer bortsorterade socialliberalism, har inte längre kraften eller viljan att anta den utmaningen.
Liberalismen överlever förstås alltid som ide med eller utan folkpartiet. Just nu krattas det intensivt inom folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater redan bokat upp. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara högeralliansens största bekymmer.
När Lars Leijonborg 1998 tog över den sargade folkpartiskutan efter Maria Leissner var det många anhängare som trodde på en snabb nytändning för partiet. Lars Leijonborg upplevdes av de egna, till skillnad mot den mobbade Maria Leissner, som både kunnig och massmedial. De alltid otåliga folkpartisterna gnuggade händerna.
Ja, ända fram till våren 2002 såg det dystert ut för partiet. Sedan skedde något. Mycket beroende på att Bo Lundgren tafflade till det i valrörelsens inledningsskede. Därmed öppnade han dörren för tveksamma moderater, att se om sitt hus. Då syntes Lars Leijonborg vara ett hyggligt alternativ.
Inte minst med tanke på den profilering på skolpolitikens område som pågått ett tag och där Jan Björklund högljutt och konsekvent helst vill sälja ut skolan och satsa på höjd kunskapsnivå för de barn som kommer från de "rätta" familjerna. Det attraherade kanske flyktiga moderater vid förra valet, men knappast längre. Därav valets Leijonborg-effekt.
Sedan dess har partiet förvaltat sitt pund så där. Valets 13,2 procent fick kammen att växa. Fortfarande är folkpartiet ändå ohotat som det näst största borgerliga partiet, men Fredrik Reinfeldt har börjat knapra på förtroendekapitalet.
Folkpartiets politiska framtid som ett fortsatt tioprocentsparti är beroende av moderaternas framtida framgångar och av att kristdemokraterna tappat i förtroende samt att centerpartiet just nu i flera frågor spelar på en egen planhalva. Högeryttern i en högerallians. Problematiskt.
I grunden är folkpartiet lika kluvet i sin politik som det alltid varit. Det enda som förändrats är att den tidigare motvinden vänts i något förligare.