Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nyfattigdomen breder ut sig i högeralliansens Sverige. Klyftorna växer i snabb takt mellan de i fattigaste och rikaste hushållen.<br /><br />Det finns en annan bild. I fjol höjde de verkställande direktörerna i börsbolagen sina löner med i genomsnitt 13 procent. Ökningen motsvarar i genomsnitt omkring 400 000 kronor på årsbasis. För en vanlig löntagare stannade löneökningen vid tre procent. Bara det en summa som få här i landet har som årslön. Kostnaderna för företagsledningarna har ökat betydligt mer än andra företagskostnader under den senaste femårsperioden.<br /><br /><br /><br />Den gemensamma nämnaren för denna utveckling är svaga ägare och okunniga styrelser. De institutionella ägandet har vuxit på det privata direktägandets bekostnad. I dag är det AP-fonder och andra pensionsfonder som är storägare i de börsnoterade företagen. De förvaltar pensionstagarnas pengar och ser sällan styrelsearbetet som prioriterat. Därmed har en viktig kontrollmekanism gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna som berikar varandra.<br /><br />Förutom mänsklig svaghet i form av girighet finns andra förklaringar till den utveckling vi upplever. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste 10-15 åren är en väsentlig orsak till de höga direktörslönerna och de bonussystem som olika företagsledningar tillskansat sig.<br /><br /><br /><br />Sedan 1990-talets glada börsyra har ersättningarna till företagsledningarna dragit iväg till sanslöst höga nivåer. Helt oförståeliga för vanligt folk. När sedan företagen går dåligt, och de höga ersättningarna ligger kvar, blir människor förstås något frustrerade över den pyramidala egoismen.<br /><br />Avståndet har redan blivit stort mellan dem där uppe, vars ersättningar ökat på ett fullständigt orealistiskt sätt, och de många där nere som sliter för vårt gemensamma bästa i vården och omsorgen.<br /><br />Medan löntagarna uppmanas att hålla igen på sina lönekrav kan vd:ar för våra börsnoterade företag sno åt sig alltmer av den gemensamma kakan. De har dessutom mage att vädja om återhållsamhet och ansvarstagande från sina anställda i deras lönekrav.<br /><br /><br /><br />Ytterligare en bild. Det finns en stark förståelse i vårt samhälle för att människor som arbetar inom vård och omsorg ska få bättre betalt, men så fort en ny avtalsrörelse närmar sig börjar man "åja" sig från arbetsgivarhåll. Då ska facket ta ett samhällsekonomiskt ansvar. Annat är det på direktörsnivån.<br /><br />De svenska direktörernas stora lönepåslag är i grunden ett hot mot lönebildningen och samhällsekonomin, ett mycket större hot än utfallet av något förbättrade löner för de yrkesgrupper som haft den sämsta löneutvecklingen under det senaste årtiondet. Till dem finns inga bonuspengar och extrapensioner att dela ut.<br /><br /><br /><br />Samtidigt med direktörernas miljonrullning lyckas arbetstagarna i bästa fall, och under stort gny från arbetsgivarhåll, förhandla till sig avtal som ger medlemmarna några hundralappar netto extra i månaden i plånboken. Då sägs samhällsekonomin hotas, att räntor måste höjas. Groteskt.
