Inga regeringskrav från Ohly
vänsterpartiet. Torsdagen var vänsterpartiets dag i Almedalen och i Visbys just denna sommar tungt belastade politikverklighet. Området kring Wisby Hotell är hårt ansträngt av allt från lobbyister till organisations-Sverige. Alla vill ha ett ord med i laget.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett förhållande som också utnyttjas av högeralliansen som ständigt ställer frågor om Lars Ohly. Ska han bli utrikesminister, ska han bli finansminister? Sanningen är väl den att Göran Persson vill fortsätta som förr. Med en socialdemokratisk regering. Vänsterpartiet får nog vänta på regeringstaburetter.
Orsaken till vänsterpartiets försiktigare hållning till frågan om en regelrätt koalitionsregering med socialdemokraterna. Vänsterpartiet och socialdemokraterna står för långt ifrån varandra i till exempel frågor som utrikes- och säkerhetspolitik, synen på EU med flera. Det skulle bli för mycket spänningar om partierna skulle sitta i samma regering, brukar det heta.
Lars Ohly menar dessutom att det krävs en del förändringar av regeringens politik, och ett mer förtroendefullt samarbete än i dag för en koalitionsregering med vänstermedverkan.
Länge har det varit positivt för vänsterpartiet att en majoritet av socialdemokratiska sympatisörer hellre vill regeringssamverka med dem än med något av de borgerliga partierna eller miljöpartiet. Något som fortfarande kan glädja Lars Ohly, men opinioner är flyktiga.
En skarpare och mer dogmatisk vänsterkurs kan lätt skrämma bort dem som som tidigare känt sympatier för vänsters politik. Nu ska självfallet inget tas för givet. Det som är en sanning
i dag kan se helt annorlunda ut efter valet.
Inget politiskt parti vill förlora väljare. Vänsterpartiet har tappt ordentligt i opinionen sedan Lars Ohly blev partiledare. En mer extrem vänsterpolitik vore riskfylld, men frågan är om Lars Ohly väljer en sådan väg. Han är trots allt för pragmatisk för att hamna i en sådan fallgrop.
Ändå ska frågetecknen kring vänsterpartiets framtida politiska inriktning inte underskattas. När allt fler vänsterpartister bekänner sig till kommunismen är det något som inte står riktigt rätt till.
Därifrån till att döma ut det som synes ske inom partiet är något förhastat. Det blir i den praktiska politiken som det visar sig om en ny dogmatism fått fäste i vänsterpartiet.
Ambitionen hos Gudrun Schyman som partiledare var att sortera ut all gammalt kommunistisk bråte. En stark kärna inom partiet har ändå sagt sig vara stolta över att kalla sig kommunister. Vad man egentligen menar är ofta en tolkningsfråga. Men bara ordet "kommunist" får ju gärna debatten att kantra. Inte minst på borgerligt håll, men också hos många socialdemokrater, där motståndet mot betongkommunism av öststatsmodell alltid varit levande.
Lenins och Stalins kommunism borde ha försvunnit med Hilding Hagberg, men det finns tyvärr gott om gammelkommunister, både av äldre och yngre datum i dagens vänsterpartiet. Även om det inte märktes särskilt mycket i Almedalens högsommarvärme.
På Schymans tid som partiledare var den uttalade politiska målsättning att göra om vänsterpartiet till ett rumsrent vänstersocialistisk parti. Gärna regeringsdugligt och gärna med cirka 20 procent av vänsterväljarna bakom sig.
Den ambitionen var det inget fel på. Nu är det upp till Lars Ohly att bevisa att partiet fortfarande vill vara ett något radikalare alternativ till socialdemokraterna. Och inget annat.