För sjuttio år sen gällde det Spanien
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Många insåg snabbt att det handlade om mer än Spanien: att det var en kamp mellan vänster och höger men också mellan demokrati och diktatur. Kända konstnärer och författare tog ställning för den spanska demokratin, liksom filmare och journalister.
Det var i Spanien som Ernest Hemingway fann stoffet till klassikern "Klockan klämtar för dig" - filmad med Ingrid Bergman i den kvinnliga huvudrollen - och det var bomberna över den baskiska staden Guernica som inspirerade Pablo Picasso till hans mest kända verk.
Här i Sverige startades i oktober 1936 "Hjälpkommitten för Spaniens folk" med advokaten och s-riksdagsmannen Georg Branting som ordförande och kända vänsterintellektuella som tillskyndare. Som mest skulle det bli över 400 lokala Spanienkommitteer där socialdemokrater, kommunister och syndikalister men även liberaler samarbetade.
Man kan lugnt säga att arbetet för Spanien var 1930-talets motsvarighet - för att inte säga förebild - till vad Vietnamrörelsen sen skulle bli i slutet av 1960-talet.
De som framför allt gjorde Spaniens sak till sin var dock de frivilliga som under Internationella brigadens fanor anslöt sig för att kämpa med vapen i hand.
Exakt räknade blev de väl aldrig, men minst 40 000 var de; fransmän, amerikaner och inte minst tyskar och österrikare på flykt undan fascismen i sina egna länder.
Cirka 500 svenskar tog sig också på olika vägar till Spanien; de flesta via ett särskilt rekryteringskontor i Paris och sen över Pyreneerna. Av dem stupade minst 160.
Dock var det inte främst frivilliga Spanien skulle ha behövt utan vapen. Och eftersom den så kallade noninterventionspakten effektivt hindrade regeringen att köpa sådana - samtidigt som Hitler och Mussolini glatt kunde förse upprorsmännen med både flyg och andra resurser - kunde det bara sluta på ett sätt. I månadsskiftet mars-april 1939 var kriget över, den blivande diktatorn Franco hade segrat, men då var de internationella brigaderna redan upplösta.
För spanjorerna på den förlorande sidan väntade exil eller fängelser men även de frivilliga gick svåra tider till mötes. Många hamnade i andra världskrigets läger för opålitliga trots att ingen vågat mer i kampen mot fascismen än de.
I Östeuropa kom många Spanienkämpar att drabbas särskilt hårt av Stalins misstänksamhet och i USA stämplades deras organisation som "oamerikansk" under McCarthy-perioden.
Det skulle dröja till 1995 tills de frivilliga fick sitt fulla erkännande, då parlamentet i Madrid infriade ett 40 år gammalt socialistiskt löfte om att göra dem till spanska hedersmedborgare. Då var de flesta av dem visserligen redan döda, men bättre sent än aldrig heter det ju …
Svenskarna i inbördeskriget hedras sedan 1977 med ett minnesmärke på Söder i Stockholm. Och få kan väl vara mer värda att hågkommas än dessa unga arbetarpojkar som - i ett läge då Västeuropas demokratiska regeringar överlag svek - tog solidariteten på allvar och var beredda att offra sina liv för Spaniens sak.