De fattiga och de rika
Fattigdom. Nyfattigdomen i vårt samhälle kan definieras på flera sätt. Frågan är alltid med vad och vilka vi jämför oss. Säkert är att 45 procent av de barn som växer upp med ensamföräldrar är fattiga i USA. I vårt land är motsvarande siffra fem procent.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Allt fler barn omhändertas och placeras på institution eller i fosterhem. Under 2005 placerades mer än 20 000 barn och tonåringar i familjehem eller på institution. Mot sådant borde vi ha nolltolerans. Om detta säger den borgerliga regeringen inget. Tystnaden är bedövande. Ett samhälle ska alltid bedömas utifrån hur det behandlar sina mest undansatta. Och det måste vara barnen. Att ta ett sådant ansvar sker inte genom skattesänkningar i nivån tiotals miljarder utan genom riktade insatser mot dem med behov.
Mot borgerlighetens svepande och ihåliga argumentering om skattesänkningar, och den enskildes egna initiativ, som lösningen på alla problem, måste en kraftfullare rättvisepolitik formuleras. Mona Sahlin lovade i sin första partiledardebatt att rättvisefrågorna ska få en tydligare plats i den framtida socialdemokratiska politiken. Det är utmärkt.
Verkligheten talar som så ofta sitt tydliga språk när det gäller trygghet och solidaritet. Det nya klassamhället har blivit synligare. Mest utsatta är ungdomar, invandrare och ensamföräldrar med barn. I det senare fallet handlar det framförallt om unga kvinnor med barn. Andelen barn som lever i fattiga familjer har ökat.
Det kan upplevas som om moderaterna i sin nya förpackning, de är ju de som bestämmer i regeringen, är medvetna om problemen. De talar till och med om att det finns klassklyftor i Sverige och säger sig vilja angripa dessa. Detta kommer från ett parti som i praktisk politik aldrig någonsin brytt sig om de svaga i samhället. Utan konsekvent motarbetat alla reformer som motverkat ojämlikheten.
Vad vi hittills sett av den moderata politiken finns inte en susning om att man ska arbeta för ett rättvisare och jämställdare Sverige. Istället börjar man sin regeringsperiod genom att slå mot dem som redan ligger.
Bakom alla ordridåer finns inte mycket substans. Det har vi redan hunnit uppleva efter snart nio månaders regeringsansvar. Högerpolitiken är tillbaka. Något inlindat i allt tal om de nya moderaterna och om det "nya arbetarpartiet" och att skattesänkningarna även gynnar de med de allra lägsta lönerna. Verkligheten har redan hunnit ifatt dessa lögner.
Istället för en rättvisepolitik förs resurser över från de allra svagaste till dem som redan har. När skatterna sänks i den storleksordning som moderaterna föreslår och genomför blir det alltid en omfördelning från sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare till den övre medelklassen i företrädesvis Stockholms villaförorter.
Medborgarna har sedan länge genomskådat det tricket. I dag vet de sämst ställda var de har sina vänner och sina fiender. Om inte annat har regeringen blivit uppmärksammad på detta av alla de opinionsmätningar som ger oppositionen ett sällan skådat övertag. En ny regering brukar rida på en framgångsvåg, men inte högeralliansen.
Nu hoppas man att det mesta av den politik som drabbar så många ska vara glömt till valet 2010. En from förhoppning.
För ett rättvist och mer solidariskt samhälle återstår mycket att göra, men det sker aldrig med nyliberalt tjafs och med Fredrik Reinfeldts regering vid rodret. Då hyllas i stället egoismen. Allt medan klyftorna i samhället ökar.