Bergman på tvären och på bredden
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Deras verk lever ju och finns kvar. Men nog känns det ändå som om vårt land blivit fattigare denna sommar.
Om Bergman har det varit mycket den här veckan. För mycket enligt somliga. Men när dödsrunorna fyller helsidor och halva uppslag i världstidningar som The Guardian och The Times får vi nog acceptera att han är värd en och annan extrasändning här hemma också. Det som det blivit för mycket av är svulstiga överord och tårögda skådespelare.
Sorg är ju en känsla som bör vara förbehållen de allra närmaste. Vi i medierna kan avkrävas lite mer distans även då det handlar om en storhet som Bergman.
I måndags kväll var det åtminstone en röst: Jörn Donners, som stack ut från den samstämda hyllningskören. Det kändes befriande.
Deras vänskap beskrev Donner, helt nyktert, som ett uttryck för ömsesidigt beroende. Och Bergman själv liknade han vid en krokodil:
- Gav man honom ett lillfinger, så nog försökte han genast också nafsa åt sig hela handen ...
När någon säger något sånt om en nyss avliden blir man förstås nyfiken och vill gärna höra mer. Men det fanns det inte plats för, inte i måndags kväll. Då skulle hyllningskören tydligen vara obruten. Bergmans internationella ryktbarhet vore det fånigt att försöka förminska eller förneka.
Här hemma har å andra sidan den tidigare kritiken på senare år ersatts av en dyrkan som ofta tett sig devot. Bilden till eftervärlden har också till stor del fått formas av honom själv, via utvalda journalister som tecknat vördnadsfullt andäktiga porträtt av honom.
Även för oss som inte var "Ingmar" med honom har Bergman varit svår att komma förbi. "Tystnaden" skulle man ju bara se på den tiden då det begav sig, även om man inte fattade ett smack av innehållet. Likaså med "Jungfrukällan".
Av hans filmer har jag kanske sett ett tiotal. Gäspat mig igenom en del, funnit andra obegripliga och verkligen berörts av några.
Till de obegripliga hör "Ormens ägg". Fast det bidrog väl att jag såg den i Reykjavik, textad till isländska ...
Störst glädje har jag nog, om sanningen ska fram, haft av memoarboken "Laterna Magica". Där visade han att han var en lysande författare också.
För många har Bergman själv säkert varit mer spännande än hans verk. Alla dessa kvinnor. Demonerna. Enstöringslivet på Fårö.
Och visst har han haft inflytande, även på bredden.
Vår skilsmässostatistik lär ha påverkats av "Scener ur ett äktenskap". Och att titta på "Dallas" gick plötsligt för sig långt in i kultureliten sen Bergman undsluppit sig att han själv ogärna missade ett enda avsnitt.
Bergman kunde kosta på sig såna saker; han var stor nog att kunna strunta i vad som var passande eller inte. Och det tycker jag hörde till de uppfriskande dragen hos honom.
För övrigt är sommaren långt ifrån slut bara för att semestern kanske är det. Även augusti är en månad som har mycket gott och trevligt att erbjuda: Blåbär och mjölk. Nyupptagen mandelpotatis. VM i fri idrott.
Och vi slipper Lantz i P1. En vecka till åtminstone.