Åsiktseliternas eget sommarkollo
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan denna vecka. Man kan verkligen se det som ett mått på den så kallade politikerveckans centrala roll i Media-Sverige att man numera måste motivera varför man inte är där. Men en dag på detta åsiktseliternas eget sommarkollo fick räcka.
Möjligen resonerar Göran Persson ungefär på samma sätt: Ransonerar man sin närvaro i Almedalen ger det också större genomslag de gånger man verkligen är där. Han satte i alla fall ribban ordentligt högt för de övriga partiledarna med den jättepublik han inledde talarparaden inför i söndags kväll.
Att Almedalen lockar krävs heller inte lång närvaro för att konstatera. Om Visby är rosornas och ruinernas stad i vanliga fall blir det också kändisarnas stad under politikerveckan. På tjugo minuter på Donners plats kan man lätt spana in fler kända ansikten än under en hel månads Aktuellt- och Rapportsändningar. Med runt 400 journalister på plats är Almedalsveckan onekligen - till allt annat - också ett flagrant exempel på medial överbevakning.
Solen gassar, kravmaskinerna går för högtryck, i gränderna strosar K-G Bergström och andra nyhetsrävar halvledigt omkring medan Junilistans Nils Lundgren outtröttligt håller låda inför några förundrade japanska turister.
"Vore det inte smart att döpa om er till septemberlistan, med tanke på när valet hålls", försöker jag. Men det örat verkar Lundgren inte alls vilja lyssna på, så en framtid som politisk rådgivare ska jag nog inte satsa på.
Gudrun Schyman såg jag faktiskt inte till, men att hon var på plats tog jag för givet. Inte ens Almedalens många scener och Schymans beprövade talanger som rubrikskapare verkar dock ha räckt för att ta Feministiskt initiativ ur mediaskuggan denna gång. Att Schyman är Fis främsta för att inte säga enda röstfångare är det ändå ingen tvekan om. Många tidigare v-sympatisörer kan nog förväntas välja Fi just för att det är "Schymans parti" . Samtidigt är beroendet av henne som ensam fix-stjärna förstås också en svaghet. Det blir lätt lite av enkvinnas-show över partiet. Och riktigt alla potentiella Fi-väljare har nog trots allt heller inte förlåtit Schyman hennes äventyr i avdragsdjungeln. Det som fortfarande mest kan komma att gynna Fi är antagligen de många osäkra väljarna och den utbredda tröttheten på de gamla partierna. Hos många väljare, inte minst unga kvinnor, finns en längtan efter något nytt att rösta på. I fall de gamla partierna underskattar den faktorn kan det bli dem ett brutalt uppvaknande. Och är det något parti som sticker ut från den allmänna gråheten så är det nog trots allt Fi. Ja, så har jag resonerat åtminstone hittills. Fast med Almedalsveckan nu bakom oss börjar jag faktiskt tvivla. Lyckades Gudrun Schyman inte ta sig in i matchen ens där, då blir det svårt.
Men otippat är bäst. En valrörelse i våra dagar är snudd på lika oförutsägbar som ett fotbolls-VM. Och vem hade för en månad sen tippat Frankrike mot Italien i finalen i morgon?
Inte jag åtminstone.