Vid tjugo är livet evigt
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I ett utanförskap gömmer sig runt en och en halv miljon människor som mycket väl skulle kunna fixa livspusslet åt alla stressade högproduktiva höginkomsttagare, men att få ut dem på banan har visat sig oväntat svårt, erkänner finansminister Anders Borg i en bikt i Dagens Industri.
Nya metoder för att röka ut dem är under utarbetning. Säker kan man dock aldrig vara. Därför gäller det att ha en plan B. Exempelvis att inte släppa ut någon från arbetsmarknaden genom att göra det så oangenämt som möjligt att gå i pension.
Höjd inkomstskatt på en usel pension. Det är brutalversionen. Mjukisvarianten är löftet om dubbelt skatteavdrag för den som jobbar efter sextifem. Går inte det hem blir det lagstiftning, men för att inte reta upp folk i onödan bör den presenteras som en gåva. På allmän begäran lagstiftar vi härmed om höjd pensionsålder.
För folk vill ju jobba. Länge. Sju av tio personer mellan 21 och 30 år uppger att de kan tänka sig att arbeta efter 65. Det visar en ny undersökning från AMF Pension. Jojo. Fråga dem när de fyllt sexti.
Redan vid 26 börjar den ungdomliga entusiasmen över arbetslivets fröjder avta och vid förtiett är det tämligen kört.
När AMF Pension för två år sedan ställde samma fråga till 41-55-åringar sa två tredjedelar blankt nej. Försäkringsbolaget konstaterar också att äldre är mer negativt inställda. Vad nu det kan bero på?
Förmodligen beror den förändrade inställningen på att människan vid den tidpunkten fått insikt i något avgörande. Nämligen att livet inte är någon gåva, ity en gåva är för evigt, medan livet är till låns.
Ett lån som ska amorteras av till dess det till fullo är återställt.
Själv sattes jag på det här spåret av en radiopräst en morgon för rätt länge sedan.
Pastor Jansson jämförde livet med en påse, den här predikanten betraktade livet som ett lån som skulle investeras efter bästa förmåga.
Felsatsningar fick man lida för, medan goda investeringar lönade sig. Precis som på Börsen.
Jag vill mer hålla fast vid det där med lån. Livet är faktiskt som ett lån. Som ett annuitetslån. På något vis. I själva upplägget alltså. Det läggs upp över så många år att man aldrig tror att slutbetalningsdagen ska komma. Därav av 20-åringarnas ystra planer på att skjuta upp pensionsdagen.
I början betalar man bara ränta. Amorteringen på skulden är så liten att den knappt märks.
Varefter åren går minskar räntedelen och avbetalningen ökar. I slutändan är det bara fråga om rejäla amorteringar och skulden minskar snabbt.
För kvinnor i Norrbotten är amorteringstiden i genomsnitt 81 år. Männen får i genomsnitt bara 75 år på sig.
Om AMF Pension ställt sin fråga i Italien hade bolagets representant antagligen åkt på stryk.
Italienarna slåss med näbbar och klor för rätten att också i fortsättningen pensioneras vid 57 års ålder. Mama Mia! Ibland undrar jag om vi inte är litet lurade.
Hälsa och välstånd följer av arbete. I lagom mängd. Frågan är om inte svenskarna fått i sig en överdos.