Vem tycker politik är kul nu för tiden?

Opinion2007-08-31 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ståhejet kring Ulrica Messings avhopp kan bara förklaras av sensommarens politiska nyhetstorka. För det första var det ju bara ett halvt avhopp. Och även om hon gjort habila insatser som minister och förekom i diskussionerna inför partiledarvalet kan hon knappast tillskrivas någon större lyskraft som politiker heller.

För övrigt begriper ju vem som helst att en tillvaro som nyförälskad med en miljardär måste vara oändligt mycket mer lockande än att harva med försvarsfrågor i riksdagen.



Är det förresten någon enda människa som tycker att det är oemotståndligt kul med politik nu för tiden? Fredrik Reinfeldt, exempelvis, ser ju ut som en ledsen hund så fort han ställs framför en mikrofon. Efter knappt ett år som statsminister verkar han faktiskt mindre tänd på uppgiften än Tage Erlander var efter tjugo.

Och justitieminister Beatrice Ask, har någon sett henne dra på smilbanden överhuvud taget?

Skenet kan förstås bedra. Men när inte ens Maud Olofsson skrattar lika mycket som förr tyder det ändå på mer än en tillfällig humörsvängning.



Någon smakstart kan ju alliansregeringens första år sannerligen heller inte beskrivas som. Att DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal i söndags likväl gav alliansen goda chanser att vinna nästa val ska ändå inte bara avfärdas som tillkämpad optimism.

Utan att på något sätt vilja sprida onödig defaitism på en s-märkt ledarsida tror jag tvärtom att han kan få rätt. Men i så fall kommer det nog att skyllas mer på socialdemokratisk svaghet än på alliansens egna förtjänster. Opinionssiffrorna kan visserligen tydas i motsatt riktning, men nog präglas socialdemokratin just nu av en ovanlig brist på vinnande framtidsideer.

Första året i opposition kan, om man vill vara riktigt elak, faktiskt jämföras med Mona Sahlins Sommar-program: Oförargligt och förutsägbart ända in i bisatserna.



Samtidigt pågår faktiskt ett systemskifte här i landet. Utan stora åthävor men ett systemskifte likväl. Skolor privatiseras, allmännytta säljs ut, facket försvagas och de välbeställda i Stockholms villaområden berikas med hjälp av slopade fastighets- och förmögenhetsskatter.

Det är ett läge som borde ropa på en motoffensiv från vänster, som dock hittills bara lyst med sin frånvaro. Svensk socialdemokratis framgångar har historiskt byggt på en unik kombination av ekonomisk realism, social utjämning och lagom radikala framtidsvisioner.

Och mer än något annat är det nog det sistnämnda som lär komma att avgöra om perioden i opposition ska stanna vid fyra år. Då får socialdemokratin inte bara framstå som en karriärtrappa, utan måste på nytt kunna upplevas som en rörelse för radikal samhällsomvandling. Sjuttiotalets fondsocialism kan ju inte för all evighet få förbli arbetarrörelsens sista försök att demokratisera näringslivet här i landet.



Och även om EU-medlemskap och globalisering nu sätter helt andra gränser är vi också många som önskar att socialdemokratin åter ska våga stå för lite större uppkäftighet i utrikesfrågorna. Där finns det verkligen ett arv efter
Palme att förvalta.
Läs mer om