Jag tror den bilden är bara delvis sann. Sverige har inte varit neutralt för att vi vill vara neutrala. Det är en myt som inte minst socialdemokraterna fortfarande odlar vid sina söndagsskolesammankomster. Nej, verkligheten är mycket mer krass. Sverige har varit neutralt när det passat våra intressen. Och dessa är som sagt att bibehålla landets självständighet. Att i högsta möjliga grad ha ett oberoende gentemot omgivande makter.
Jag tror att detta blir tydligt först när vi har ett långt historiskt perspektiv. Därför var det en viktig artikel som Bo Persson skrev häromdagen i PT (den 8 januari) när han tog upp ett kommande jubileum, nämligen firandet av "märkesåret 1809". Det var då som grunden lades för en ny svensk nationell strategi.
Fram till dess hade fokus varit att Sverige skulle bli en Östersjöstormakt. I kamp med bland annat danskar och ryssar slogs vi om herraväldet över havet - och ett eko från denna tid kan ännu höras när vi diskuterar gasledningar och utvecklingen i Ryssland.
Men 1809 började det stå klart för de flesta att det var kört. Tack vare lite hjälp från en ny kung som importerades från Frankrike fick vi en annan säkerhetspolitisk inriktning. Det blev "den inre odlingen" som gällde istället för erövringarna.
Sakta men säkert lyckades projektet att säkra det lilla som kvarstod av det forna svenska stormaktsväldet. Och vi svenskar blev skickliga på att hela tiden balansera på en knivsegg för att slippa dras in i konflikter.
I det perspektivet bör vi också se vårt EU-medlemskap. Det är instrumentellt, inte visionärt eller utopiskt. Genom att säkra en stark position i utvecklingen av Europa föreställer vi oss att vi samtidigt kan bibehålla en välfärdsutveckling och industriell styrka som ger oss fortsatt nationell sammanhållning. Men för att det ska fungera måste det också finnas en reservutgång som gör att vi kan lämna EU-skutan om det skulle behövas. Om EU utvecklas till ett papistiskt moralmoras, med fransk protektionism eller italiensk korruption som ledstjärna, ska vi ha möjlighet att hoppa av.
Det ger ett enkelt politiskt program. Vi bör sträva efter att i EU-konstitutionen få tydliga utträdesmöjligheter - vilket det nya Lissabonfördraget har. Vi ska ha en självständig krigsmakt som bygger på ett folkligt deltagande - alltså värnplikt. Vi ska inte tveka att delta i internationella militära insatser i syfte att skapa fred och säkra demokrati - men det ska inte vara enbart på det amerikanska imperiets villkor. Om vi inte kan underhålla en egen militärmakt ska vi inte delta i utrikes expeditioner - kom hem från Afghanistan och säkra försvaret av Sverige.
Och framförallt bör vi lyfta historien som en lärprocess. Det är därför det behövs en kunskapsskola som exempelvis tar historieämnet på allvar.
Således. Om det mot förmodan finns skolor där eleverna efter 12 års ivriga studier ännu inte lärt sig vad 1809 står för, så bör de ansvariga lärarna och skolpolitikerna skickas som minröjningskompani till Afghanistan. Eller någon annan av de fjärran platser där vi svenskar förväntas upprätthålla freden.
Då ökar våra chanser till nationellt oberoende.