Enligt FN-organet WMO (World meteorological organization) är tiden mellan 1998 och 2007 det varmaste decenniet som hittills mätts upp. Medeltemperaturen ökade med 0,41 grader. Världen har också kunnat notera allt fler uppseendeväckande väderhändelser.
Översvämningar och orkaner har blivit vanligare. Det arktiska istäcket har minskat med en miljon kvadratkilometer. Från december i fjol till november i år var den globala yttemperaturen på land och hav den näst högsta sedan 1880. FN:s klimatmöte på Bali har säkert tagit klimatproblemen och växthuseffekterna på största allvar. Ändå tycks världssamfundet ha svårt att hitta en minsta gemensamma nämnare för att minska koldioxidutsläppen.
USA, med stöd av bland annat Japan och Kanada, motsätter sig utsläppsgränser och mått på hur snabbt koldioxidutsläppen ska minska. EU-länderna däremot vill ha en fast grund att stå på och ett globalt mål för hur snabbt och med vilka procentsatser som koldioxidutsläppen ska minska.
Om inget görs så ligger, och med allt mer övertygande bevisning, i farans riktning att de allt mer ökande koldioxidutsläppen fortsätter att höja jordens medeltemperatur. Något som i sin tur kan leda till oöverskådliga naturkatastrofer.
I dag bidrar jordens länder till att 30 miljarder koldioxid tillförs atmosfären varje år. För oss i Sverige handlar det om att var och en av oss ackumulerar koldioxid med tio ton per år. Sverige svarar totalt för cirka 0,2 procent av de globala växthusgaserna och kan självfallet inte med egen kraft påverka jordens klimat genom utsläppsminskning på hemmaplan, men vi måste dra vårt strå till stacken och visa vägen för andra.
I dag vet ingen vad koldioxiden i en förlängning kommer att innebära för jordens klimat. Ett vet vi; ingenting kommer att vara som tidigare om vi låter dagens utveckling fortsätta. Det är stora framtidsfrågor det handlar om: vattenförsörjning, stigande havsnivå, förändrade ekosystem och klimatförändringar.
Kyotoprotokollet har inte haft den verkan som så många ställde förhoppningarna till. När USA, Kina och Indien plus ytterligare ett antal länder inte skrev under protokollet blev det också en halvmesyr. Glädjande är att den nya arbetarregeringen i Australien snabbt beslutat att skriva under fördraget. Desto märkligare är att USA ställer sig vid sidan om alla överenskommelser.
Trots alla motsättningar måste konferensen på Bali leda till att diskussionen om uppföljningen av Kyotoavtalet kommer igång. Överenskommelsen går ut 2012. Vis av erfarenheten blir det svårt att hitta en minsta gemensamma nämnare för jordens länder. Det gäller därför att inleda det fortsatta klimatarbetet i så god tid som möjligt.
Världssamfundet kan inte utan åtgärder åse hur klimatet förändras. Som så ofta är det de allra fattigaste länderna som drabbas först medan vi i väst fortsätter att åka i första klass. Miljöutvecklingen måste tas på yttersta allvar. Sverige ligger i framkant tillsammans med en rad andra länder, men alltför många står utanför. Tiden håller på att rinna ut. Klimatet kräver kraftfulla åtgärder.