Det finns ingen kategori som det går sämre för än kategorin pojkar. Invandrade flickor får numera bättre betyg än svenska pojkar. På högskolan är kvinnorna sedan många år i klar och snabbt växande majoritet. Pojkarna kommer faktiskt inte in.
Huvudproblemet är inte svensk eller utländsk, rik eller fattig, småstad eller storstad, låg- eller högutbildade föräldrar - huvudproblemet är att vara pojke.
Inför detta uppenbara och med hårda data belagda faktum finns en irriterande låt-gå-mentalitet i samhället. Att pojkar och unga tonårsgrabbar slåss tas som en naturlag redan på dagis, förskolan och på fritids. Och pojkarnas usla skolresultat har så här långt inte heller utlöst någon mera nyanserad samhällsdebatt.
Våldet betraktas inte som ett könsproblem utan som ett samhällsfenomen och i skolpolitiken är det skolans problem som diskuteras, inte skolpojkarnas. Om bara flickornas resultat räknas skulle svensk skola för övrigt toppat de internationella rankinglistorna. Så är det. Det är en realitet.
Pojkarnas intresse för våld och motsvarande ointresse för skolan och skolarbetet har däremot en oroande stor tendens att definieras som ett slags biologiskt tillstånd. Som "biologiska djur" blir då pojkarna som icke nåbara för politikens verktyg och möjliga reformförslag.
Här någonstans tror jag förståelsen för Rödebypappan i Blekinges ödesdigra motvåld hämtar sin näring. För vad gör man om motorburna, mopedåkande ungdomsgäng står och bankar på ens dörr, visserligen beväpnade med endast ett vedträ, visserligen bara 15 år gammal, visserligen senare på knä, bedjande för sitt liv?
Så här i backspegeln är det ännu mera uppenbart att dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg i slutet av 1990-talet hade rätt när hon efterlyste en ny och mera empatisk mansroll. Men för det mötte hon bara spott och spe och hela diskussionen gick snabbt i baklås. Ändå var hon något viktigt och centralt på spåren.
Unga pojkar skulle må bra av att bli lite mer som flickor. De behöver - precis som flickorna redan gör - ta mera ansvar för ordningen och arbetsron i skolan.
De behöver lära sig leka mera "stillsamt" och klokt redan på dagis. Sitta oftare i knät på dagispersonalen och lära sig empati, rita hjärtan och visa att de bryr sig och tycker om personalen och sina dagiskompisar.
Tragedin i blekingska Rödeby har många bottnar. En är med säkerhet en urspårad "pojktonårskultur" som inte möter något motstånd förrän det är för sent.
För ett antal år sedan kom en intressant liten rapport av fil. dr Arne Granholm som hade titeln "Från napp till kofot". Men dåvarande ESO (expertgruppen för off. sektorns ekonomi) inom finansen tyckte inte den var tillräckligt
"vetenskaplig" och gav den ingen större kredit. Men också den var - precis som Margareta Winberg - något viktigt på spåren.
Möjligen är tiden mogen för en förnyad diskussion om och ökat fokus på just unga pojkars problem och svårigheter att på "rätt sätt" förberedas för och lotsas in i vuxenvärlden.