Turbulent om försvarspolitiken
FÖRSVARSMAKTEN. "Vi i Sverige har en homogen bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de framtida utmaningarna". Så sade försvarsminister Mikael Odenbergs, m, vid Folk och Försvars konferens i vintras.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett utspel som satt fart på försvarsdebatten. Borg hade tydligen inte informerat sin försvarsminister Mikael Odenberg om besparingarna, vilket fick honom att gå i taket. Nu har även den i normala fall så stillsamme och timide överbefälhavaren Håkan Syren reagerat. Han betonar att de aviserade besparingarna kan få "förödande konsekvenser" för det svenska försvaret.
Nu är det inte helt enkelt att förstå vad finansminister Borg egentligen menade med sitt utspel. Var det bara en försöksballong har han redan fått svar. Det blir svårt att kortsiktigt spara så mycket pengar på en redan avlövad försvars-makt.
Sanningen är den att Sverige i dag i bästa fall kan ställa cirka 5 000 man under vapen om det skulle hetta till. Det är inte mycket att hurra för. Däremot hurrar säkert de inom moderaterna och folkpartiet som sedan länge pläderat för ett svenskt Nato-medlemskap. Den politik som antyds tycks ha som huvudsyfte att jämna vägen för en sådan. Må det icke ske.
Sverige måste fortsatt vara alliansfritt. För att trovärdigt vara det kan vi inte fortsätta att rusta ned samtidigt som vårt grannland Norge går den motsatta vägen, liksom Finland.
Sedan kommunismens fall är det säkerhetspolitiska läget helt nytt. Tidigare var hotet mot vårt land enkelt att identifiera.
I dag inte lika tydligt, men vad som sker i Ryssland just nu bör analyseras noga. Vladimir Putin satsar åter offensivt på att rusta upp den ryska militärmakten. Inte minst på Nordkalotten. Även i övrigt har Putin valt konfrontation framför förhandlingar.
På kort sikt kanske detta inte har så stor betydelse. Framtiden kan se annorlunda ut. Att då kortsiktigt nedrusta är kanske inte den smartaste politiken. Försvarspolitik är långsiktigt. När man en gång raserat en modell för hur försvarspolitiken ska fungera blir det svårt och tidsödande att bygga ett nytt. Det går inte att hatta fram och tillbaka och lita på andra än sig själv.
Socialdemokraterna har tagit klar ställning. Partiets försvarspolitiske talesman Ulrica
Messing har med all tydlighet givit besked om att det inte finns någon anledning att lämna alliansfriheten. Den otydlighet som är så uppenbar inom alliansregeringen i försvarsfrågan skapar självfallet oro. Inte minst inom en frustrerad försvarsmakt.
I förslaget till ny EU-grundlag finns ett försvars- och säkerhetspolitiskt avsnitt, där ömsesidiga försvarsgarantier mellan EU-länderna finns inskrivet. För de fyra neutrala EU-länderna, Finland, Irland, Sverige och Österrike finns ett undantag i vilket EU ska ta hänsyn till dessa ländernas "särskilda karaktärer" inom försvars- och säkerhetspolitiken. Sverige ska skynda långsamt och hålla fast vid sin traditionella alliansfrihet.
Undantaget kan i och för sig tyckas svagt skrivet, men det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i den svenska säkerhetsdoktrinen, där alliansfriheten är den helt avgörande komponenten för en fortsatt trygg säkerhetspolitik. Vårt land har stått utanför militärallianser sedan början på 1800-talet. Det finns ingen anledning att frångå detta.
Sverige måste ha ett modernt, högteknologiskt och därmed flexibelt försvar anpassat till det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Alliansfriheten ger oss dessutom möjligheter att agera självständigt och oberoende i internationella frågor. Det måste vi slå vakt om.