Tuff uppgift för Eliasson
SUDANKRISEN. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har utsett Jan Eliasson som organisationens speciella sändebud till Sudan. Jan Eliasson har en minst sagt gedigen bakgrund i utrikespolitiska frågor. Tidigare i år som ordförande för FN:s generalförsamling och som utrikesminister. Innan dess som ambassadör.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Konflikten i Darfur blossade upp redan 2003. Ända sedan dess har världssamfundet med FN i spetsen försökt förmå regimen i Khartoum att dels med egna ansträngningar stoppa folkmordet, dels ge utrymme för FN-trupper att tillse att stridigheterna får ett slut. Inget har skett. Istället har våldet och terrorn eskalerat.
I Darfur finns i dag enbart en liten "fredsbevarande" styrka från Afrikanska unionen. Den består av mindre än 7 000. Dåligt tränad och dåligt utrustad. De kan bara åse hur våldet och dödandet fortsätter. För att få någon ordning skulle minst 30 000 man behövas. Något som FN även förordat och försökt övertyga den sudanesiska regimen om. Hittills utan resultat.
Det går inte längre att lyssna till en regim som slagit dövörat till och som säger en sak vid förhandlingsbordet, men som agerar på ett helt annat sätt i verkligheten.
Skulden för den katastrof som pågår ligger helt på makthavarna i Khartoum. Den arabiska janjawidmilisen har med den sudanesiska regeringens goda minne, bedrivit en radikal etnisk rensning mot bondebefolkningen i Darfur-regionen. Milisen har fördrivit människor från sina byar, förgiftat dricksvattnet. Systematiska våldtäkter ingår som en del av den ständigt pågående terrorn.
Liksom vad gällde folkmordet har utvecklingen i Darfur fått gå allt för långt. Enligt FN har minst 200 000 människor hittills dödats och cirka 2,5 miljoner människor är flyktingar i sitt eget land eller i grannlandet Tchad, som också i gränstrakterna dragits in våldet, när milis och rebellgrupper anfaller de byar där flyktingar fått fristad. FN har stått maktlöst. Det som hände i Rwanda håller på att upprepas. För varje dag som går förvärras den mänskliga katastrofen i Darfur.
De fruktansvärda händelserna i Darfur är kulmen på en konflikt som pågått sedan Sudan blev självständigt 1955. Med något enstaka kortare avbrott har det alltid funnits spänningar mellan den södra afrikanska delen och den norra arabiska. Oroligheterna har kommit och gått, men har eskalerat under de senaste tre åren.
Trots verbala påtryckningar har den sudanesiska regeringen inte visat något större intresse för att stoppa massakern i Darfur. Både Afrikanska unionen och Arabförbundet har hittills i större eller mindre grad ignorerat den humanitära krisen i Darfur-området.
FN:s säkerhetsråd har i en resolution definierat konflikten i Darfur som ett hot mot freden. Resolutionen har krävt att Sudans regering skulle avväpna milisen och åtala dem som begått brott mot mänskliga rättigheter. Inget av detta har uppfyllts av regimen i Sudan som istället uppmuntrat till fortsatt våld.
Enda sätter att få stopp på lidandet är att avväpna de stridande grupperna och att säkra civilbefolkningens trygghet med FN-trupper. Det är hög tid för världssamfundet att sätta extra press på Sudans president Omar al-Bashir. Klart är att Jan Eliasson ställs inför en mycket svår uppgift.