Stig-Björn Ljunggren: Med Göran Persson i örat
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
"Tänk", kommer vi att säga, "hur det var på Göran Perssons tid. Han kunde vara för jävlig ibland, men trots allt så var det en politiker med pondus. Ack, ack, sådana görs inte nuförtiden ..."
När jag lyssnar på Göran Perssons memoarbok - "Min väg, mina val" inläst av honom själv på Bonniers Audio - blir jag genast nostalgisk.
Visserligen vet jag att han hoppar över och skarvar ibland. Men i stort sett så gör han en lagom självgod beskrivning av hur en märklig politisk situation petar upp honom på den politiska tronen, och hur han mot alla odds lyckas hålla sig kvar fram till att väljarna slutligen tröttnade i valet 2006.
Det är uppenbart för den som lyssnar till hans utmärkta uppläsning - som förvisso inte är helt idealiskt hopklippt - att här finns tillräckligt med material för en hel kongress. Med Göran Persson i örat blir bilkörningen inte bara njutbar utan också fylld av insikter.
Boken borde vara obligatorisk läsning/lyssning för alla inom arbetarrörelsen som vill veta vad som egentligen hände i svensk politik de senaste tio åren.
Persson ger också en gripande skildring av hur han formas politiskt under sina barndomsår. Den bör läsas inte minst av socialdemokratins motståndare för att få lite empati med den socialdemokratiske fienden. Vingåker är kanske inte världens centrum, men det var i sådana miljöer som socialdemokratins hegemoni skapades.
Det finns också många politiska trådar att nysta i som leder bort från historiediskussionen och sätter fokus på problem som vi alltjämt har att tampas med. Framförallt tycker jag att Perssons beskrivning av hur "SSU-sjukan" spridit sig från ungdomsorganisationen in i partiet är värd att studera.
Göran Persson oroar sig för detta.
Han poängterar att i en folkrörelse måste majoriteten - i synnerhet om den vunnit med några få rösters marginal - alltid ta hänsyn till minoriteten.
Annars kommer den förr eller senare att flytta på sig.
Eller, kan man tillägga, tappa lojaliteten med den egna organisationen och påbörja en slags brända jordens politik.
Om majoriteten inte månar om att ge minoritetsgrupperna en släng av maktsleven kommer de att börja agera destruktivt. Därför måste ledarskapet alltid se till att alla fraktioner får en bit av det politiska bytet.
Men Göran Persson glömmer att påpeka att principen om att inte förtrycka minoriteten också gäller för den socialdemokratiska samhällsmodellen. Välfärdsstaten har inte byggts upp på principen att några ska pungslås och andra få allt. Istället är principen för "omfördelning" att alla betalar och alla får. I praktiken innebär det att vi får tillbaka - brukar man säga lite slarvigt - 80 procent av allt vi betalar in under en livstid.
Därför är Perssons politiska insikt inte bara viktig för socialdemokrater som vill hålla samman rörelsen. Utan också för den som vill värna om den svenska modellen.