Alla är inte lika imponerade av regeringens insatser och dess effekter på arbetsmarknaden. Förre TCO-ekonomen, Roland Spånt, hävdar i en debattartikel i LO-tidningen (20/12) att centerledaren och näringsministern Maud Olofsson med flera i Alliansen helt kallt ljuger om de nya jobb regeringspolitiken skapar. Han undrar också hur det kommer sig att de får hållas.
Jobben är viktiga, den saken är klar, men de är också trygghetssystemen som bär över konjunktursvackorna, som ger oss möjlighet att i vuxen ålder skaffa oss bättre och ny utbildning, som ger oss sysselsättning när vi inte platsar på den ordinarie arbetsmarknaden, som håller oss under armarna när vi blir sjuka.
Mycket hög rankning har hälso- och sjukvården. Kanske den högsta. För då handlar det om livet. Och livet har vi, så vitt veterligt, bara en gång och vi vill att det ska vara så länge och så bra som möjligt. Löftet om bästa vård åt alla efter behov, inte efter plånbok, är avgörande för att svenskarna i gemen är beredda att betala hög skatt.
I allt detta finns också anledningen till att väljarna inte är så himla imponerade av jobbskatteavdraget. De jämför vad de får, vad de förlorar och riskerar att förlora och då är utfallet för dåligt. Opinionsmätningar ska tas för vad de är, men även om resultaten tas med en matsked salt ligger regeringen Reinfeldt rekordrisigt till i folkopinionen.
Alliansen saknar stöd för sin politik, men kör oförtrutet vidare. När Mona Sahlin hävdar att den moderatstyrda alliansen bryter sönder den allmänna och solidariskt finansierade sjukvården och för Sverige allt närmare ett tudelat vårdsystem, är det inte fråga om att måla fan på väggen.
"Vinst i vården blir tillåtet" skriver socialminister Göran Hägglund på DN Debatt (december 2006). Vinst i vården var redan tillåtet. I DN påbörjades samma dag en serie om hur skattemiljoner går till vinster för läkare vid privata, men offentligt finansierade, vårdcentraler.
Hägglunds debattinlägg handlade om att det nu skulle bli tillåtet för privata bolag att ta över offentligt finansierade sjukhus och driva dem på samma vinstgivande sätt. Hägglund debatterade också för att släppa fram patienter med privata sjukförsäkringar i den offentligt finansierade vården.
Och den planen är högst levande. I intervju i TCO-tidningen (20/11 2007) säger socialministern att han inte ser någon risk för gräddfiler. Det är ju, säger han, överkapaciteten i vården som ska säljas.
Finns det verkligen en överkapacitet i sjukvården må den omedelbart omfördelas till alla som köar till undersökning, diagnos och behandling. Att ge den till dem som har råd att köpa sig förbi kön är ett förfärligt svek mot medborgarna.
Det finns alla skäl i världen att slå vakt om och rycka upp den allmänna, solidariska hälso- och sjukvården. Gärna certifiera och premiera vårdcentraler, sjukhus, kliniker och avdelningar som visar upp goda resultat. Driftsformen, privat eller i landstingsregi, spelar mind-re roll, men den ska inte vara vinstdrivande och inte ha två kösystem.
Sverige är ett rikt land där alla ska kunna garanteras god vård i tid. Ingen ska behöva handikappas eller dö därför att väntetiden var för lång eller för att det inte fanns vårdplats. Eller för att han eller hon inte hade en privat sjukförsäkring. För att få teckna en sån försäkring krävs inte bara pengar, du ska också vara frisk.
Mona Sahlins löfte att ta strid för att säkerställa en bra och rättvis sjukvård är värt allt stöd.
Bild Scanpix Dagens bilder riksdagsdebatten sx49fc1b Mona Sahlin
Bildtext: En vassare Mona Sahlin attackerade regeringen för att skapa orättvisa villkor i sjukvården.